Att överleva – Emma Assarsson

 Lukten av svett stank i hela lastbilen. Människor andades högt och deras ansikten var fyllda av rädsla. Jag kände mig utmattad och mina muskler i kroppen värkte. Min mun var torr som sandpapper. I allas ögon fanns det skräck för vad som hänt, men främst för vad som skulle ske. Lastbilen bromsade långsamt och jag kunde höra hundarna skälla. De lät fasansfullt. Min puls ökade och jag kände att en adrenalinkick till. Med en smäll öppnades dörrarna och ett starkt ljus bländade mina ögon.  

    Sekunderna gick och sakta fick jag min syn tillbaka. Det första jag såg var uniformsklädda kvinnor, skällande hundar och många ficklampor. Innan jag hann tänka blev jag utdragen från lastbilen. Känslan av frisk luft var underbar och svalkande mot min svettiga kropp. Det tog inte lång tid förrän alla människor hade blivit utdragna från lastbilen. När jag såg mig omkring såg jag bara kvinnliga vakter.

    Kort efter att jag hade kommit ut från lastbilen började vakterna genomsöka oss. De tog allt vi hade. Kedjan runt min hals var borta med ett handryck. Under ett ögonblick var allt jag hade kvar från min mormor förlorat. Jag kunde inte gråta på grund av rädsla så jag stod där och darrade av rädsla. Jag började be till Gud i mina tankar. Bad att jag skulle överleva detta, bad att jag skulle bli befriad från allt, bad att jag skulle återse mitt hem och min familj.

    Det var en kort väg till lägret. Ett fängelse med stora gråa murar och stängsel. Murar och stängsel som skulle hålla mig inlåst och bryta ner mig. Jag blev hänvisad till ett rum med duschar. Vakterna började med att raka av oss håret och beordrade alla att ta av sig kläderna. Jag försökte skydda min kropp med mina händer. Vakterna pratade och skrattade åt våra kroppar. Jag kände mig arg, rädd och ensam. Det iskalla vattnet kändes som tusen nålar mot min kropp. Jag vill skrika till dem att de skulle sluta men inget ljud kom ut över mina läppar. 

    Min kropp skakade av det kalla vattnet. I mina darriga händer fick jag nya kläder. Samma tyg och mönster som alla andra. Vi såg alla identiska ut. Med avklippta hår och samma kläder kunde man knappast se någon skillnad mellan mig och de andra. Jag började tänka tillbaka till mitt liv som jag hade innan. Plötsligt kände jag en tår rinna ner från min kind. Jag hade inte märkt att jag grät. Jag torkade fort bort tårarna så att ingen skulle märka något.

    Det första jag såg när jag kom till barackerna var kala väggar. Det kändes som jag var i en cell i ett fängelse. Överallt låg det människor. Deras ansikten var smutsiga och alla såg utmattade ut. Många gömde sig under tunna filtar. Ingen ville se mig i ögonen utan alla tittade ner. Alla sängar bestod av tre våningar. De var smala och trånga och ändå låg det tre personer i varje säng. Jag hittade till slut en plats att sova på. Jag satte mig på sängkanten och tittade ner i golvet. Min hjärna hade fortfarande inte tagit in allt som hänt sedan jag blivit tagen från mitt hem. Jag hade haft ett vackert hem med en familj och nu satt jag här på bäddkanten i ett rum fullt med okända människor. Vakterna försvann snabbt. Allt blev plötsligt tyst och stilla. För en sekund slöt jag ögonen och såg min familj. Alla var där och jag längtade så efter dem. 

    Nästa dag blev jag väckt tidigt. Jag hade sovit oroligt under natten av rädsla för att något skulle hända. Men jag var inte trött. Kort därefter skickades vi ut för att arbeta. Vägen till arbetsplatsen var lång och tempot var högt. Jag gick fort för att inte hamna efter gruppen. Jag hörde plötsligt hundarna skälla högt och en person började skrika. Av reflex vände jag mig om och såg en äldre kvinna ligga på marken. Vakterna började slå och sparka henne. De skrek förolämpande ord och försökte få henne att resa sig. Hennes skrik hördes ända fram till oss längst framme. Jag vände mig snabbt så att ingen skulle se att jag hade reagerat. När jag såg mig runt omkring upptäckte jag att de flesta människor fortsatte att titta ner i marken. De, liksom jag, var rädda. Kvinnan slutade plötsligt skrika. Hon måste ha dött, tänkte jag, men jag vågade inte vända mig om. Rädslan flödade genom min kropp och gjorde att jag blev stel. Ändå fortsatte mina ben att röra sig framåt. Med ett steg i taget fortsatte jag att gå, gå, gå …. 

    Jag vaknande upp nästa morgon med blåsfyllda och såriga händer. Gårdagens arbete hade förstört mina händer så mycket att det gjorde ont att röra fingrarna. Det som hade hänt dagen innan kändes som en hemsk mardröm som jag försökte glömma. Jag ville och bad att det bara skulle vara en mardröm, för då skulle allt som hänt inte ha varit sant. Men det var sant. Allt som hade hänt under de senaste två dagarna var sant och jag skulle aldrig kunna glömma det. 

    Jag hade tur som inte hade blivit misshandlad av vakterna eller fått hundarna på mig. Men känslan av osäkerhet eller rädsla försvann inte. Tanken på att jag kanske skulle dö här gjorde mig rädd. Skräckslagen. Men innan rädslan fått mig att börja gråta hörde jag hur dörren öppnades. Min kropp stelnade till. Vakterna började alltid med att förolämpa oss. Eftersom ingen ville bli tagen eller torterad tittade alla ner i marken och ingen sa något. Ibland kunde jag höra människor snyfta, men de flesta höll tillbaka sina tårar för att de inte ville bli trakasserade av vakterna. Jag gjorde samma sak som alla andra. Att utmärka sig kunde betyda misshandel.

    Efter frukosten gick alla för att arbeta. Efter dagens slut skulle mina händer vara ännu mer såriga än innan. Jag hade aldrig haft en bra teknik när det kom till att sy eller sticka kläder. Det var också en stor press att sy tillräcklig många plagg. Gick det för långsamt kunde man bli misshandlad av vakterna. Jag sydde mest tröjor eller så stickade jag strumpor. I flera timmar satt jag tyst och sydde eller stickade. Jag försökte undvika att ha ögonkontakt med någon så att jag inte skulle råka illa ut. Vid dagens slut hade jag gjort min del av arbetet och kunde återigen undgå att bli slagen.

    En natt när jag kom tillbaka till min säng såg jag en kvinna som hade en bit tråd i sin hand. Jag blev fascinerad och fortsatte att titta. Jag visste egentligen bättre än att söka kontakt men mina ögon kunde inte släppa kvinnan. Plötsligt tog kvinnan upp sin sysselsättning och jag kunde tydligt se vad det var. En docka. Hennes ansikte lyste upp med ett leende när hon höll upp sitt konstverk. För några sekunder såg hon mänsklig ut och i hennes leende fanns det en glimt av hopp och lycka.  

    Dagar, veckor och månader passerade och varje dag var det samma rutin. Allt eftersom tiden gick såg jag människor sakta försvinna iväg. Deras hopp var borta. Varje dag förlorade jag en bit av mig själv. Men vad som aldrig försvann var min rädsla. Varje dag vaknade jag med rädsla för vad som skulle ske och rädsla var det sista jag kände innan jag somnande på kvällen.

    För att överleva började jag stjäla trådar och tyg från fabriken. Jag ville tillverka ett kors. Korset som jag hade förlorat första dagen påminde mig om tiden för länge sedan. Före lägret. Jag kunde inte längre höra min familjs röster i mina drömmar. Det kändes som om mörkret och ondskan i lägret hade tagit över mina drömmar. 

    Den som höll mig vid liv var Irena. Jag träffade henne när jag hade bott i lägret i några veckor. Det fanns något hos henne som höll mig levande. Hon hade berättat hela sin historia för mig. Hennes sätt att se på livet gav mig det ljus jag behövde för att vakna varje dag. Hon blev som en syster till mig. Men inte ens hon kunde få mig att tänka på hopp. Jag kände mig död inombords och jag visste inte hur länge min livslåga kunde brinna. Men tanken på att dö i lägret gjorde min ilsken. Den ilskan jag kände och ljuset från Irena gjorde att jag fortsatte att kämpa för att överleva.  

    Jag vaknade upp till ljudet av visselpipor och skrik. Min kropp stelande till och mitt hjärta bultade hårt. Minnena från när min familj togs ifrån mig och spelades upp i mitt huvud på nytt. Min första instinkt var att leta efter Irena. Jag tittade mig omkring men, allt jag såg var panikslagna människor. Jag sprang runt och började skrika hennes namn. Jag brydde mig inte om vem jag knuffade eller om jag slog till någon. Om jag förlorade Irena skulle ytterligare en familjemedlem försvinna. Det skulle jag aldrig klara av.

    Om och om igen skrek jag men hon svarade mig inte. Min röst blev hesare för varje skrik och till slut dog den bort. Tårarna rann nedför mina kinder och jag knäppte mina händer och bad en bön. Min kropp kändes tung efter allt letande och skrikande. Sakta släcktes livslågan inom mig och känslan att kämpa vidare försvann. Jag satte mig i ett hörn och väntade. Tårarna slutade rinna. Jag kände hur värmen sakta lämnade min kropp. Det sista jag såg innan jag slöt mina ögon var ett starkt ljus. 

 Av Emma Assarsson

© Katedralskolan