En i mängden – Niklas Palm Tegman

Jag låg på golvet med händerna för öronen och hörde hur en bomb sprängdes ovanför oss. Ytterligare en bomb skakade om rummet och jag bad otaligt många böner om att få överleva denna mardröm. Jag befann mig i ett skyddsrum mitt under Warszawaupproret tillsammans med många andra polacker som också hade haft turen att hinna till skyddsrummet innan bomberna började falla. Efter några timmar hängde vi ut en vit vimpel så att tyskarna skulle förstå att vi gav upp; skyddsrummet var nämligen på väg att braka ihop.

Tyska soldater kom och drog ut oss ur skyddsrummet. Vi blev tvingade att ställa oss på ett led och beordrades att marschera mot staden Pruszków som ligger utanför Warszawa. I ledet hörde jag hur föräldrar försökte trösta sina gråtande barn. Jag hade hört historier om vart tyskarna skickade människorna de arresterade och när jag tänkte att jag själv kanske kommer bli skickad till ett sådant ställe så greps jag av panik. En enorm oro byggdes upp inom mig och det har aldrig varit så tungt att andas.

När vi kom fram till Pruszków blev vi uppdelade i olika grupper. Jag glömmer aldrig hur jag hörde ett barn skrika efter sin mor efter att de blivit separerade ifrån varandra. Vi föstes in i en tågvagn som genast började rulla mot Tyskland. En sak jag la märke till direkt var att det endast var kvinnor i den tågvagnen jag satt i. Jag visste det inte då, men anledningen till att det endast var kvinnor i min tågvagn var att jag var på väg till ett kvinnoläger vid namn Ravensbrück. För varje dag som gick blev förhållandena i tågvagnen sämre och sämre.

Efter ungefär en vecka i en överfull och smutsig tågvagn anlände vi till Ravensbrück. Jag mådde riktigt dåligt både fysiskt och psykiskt vid denna tidpunkt. Det jag inte visste då var att jag bara skulle må sämre och sämre ju längre jag kom att sitta i Ravensbrück. Efter att ha stigit av tågvagnen så föstes vi igenom lägrets stora och öppna ingång. När jag såg alla baracker och stängsel med taggtråd så förstod jag direkt vilket hemskt ställe jag hade kommit till. De historier jag hört om vart tyskarna förde människorna de arresterade var sanna. Ännu en gång greps jag av panik och det blev återigen oerhört tungt att andas.

Första natten i Ravensbrück tillbringade jag och de andra som anlände den dagen i ett stort tält. Det fanns varken sängar eller ens halm att ligga på i tältet. Under natten blev det väldigt kallt och jag kände hur kylan bet sig fast. Jag fick inte många timmars sömn denna natt. Dels på grund av kylan och dels på grund av den stora oro som fanns inom mig.

På morgonen tog lägervakterna ifrån oss de få egendomarna vi hade. Vi tvingades in i ett stort duschrum och efter att vi hade tvättat oss så fick vi ta på oss lägrets kläder. På min tröja var en röd triangel fastsydd. Det var först nu jag förstod varför tyskarna hade skickat mig hit. De måste ha trott att jag var med i den polska motståndsrörelsen, eftersom den röda triangeln betyder att man är politisk fånge. Jag var dock aldrig med i motståndsrörelsen utan hade bara sökt skydd när bomberna började falla under Warszawaupproret.

Jag blev placerad i barack 14. Första gången jag gick in i baracken kunde jag inte tänka mig att vi skulle leva i de förhållandena som rådde där. Det var otroligt smutsigt och trångt. På nätterna när jag försökte somna kunde jag höra hur möss sprang runt på golvet. Det var som en mardröm som inte gick att vakna upp ifrån.

Varje barack hade en ledning i form av en barackchef och ett antal arbetsledare som också de var fångar i lägret. En dag gick jag fram till barackchefen och frågade ifall jag kunde få lite mer soppa eftersom jag var extremt hungrig. Jag fick bara en arg blick från henne och när hon tog upp sitt bälte i handen så förstod jag vad hon skulle göra. Jag försökte springa ifrån men fick ett hårt slag i ryggen. Detta var inget ovanligt. Ledningen av baracken slog ofta oss fångar med bälte eller annat tillhygge.

Jag satt i Ravensbrück i ungefär ett halvår innan de vita bussarna från Sverige kom till lägret. Först fick de skandinaviska fångarna hoppa på innan några andra fångar valdes ut som också skulle få följa med. Jag tror de förstod att jag verkligen behövde följa med eftersom jag var oerhört mager och svag vid denna tidpunkt. När jag steg på en av de vita bussarna så visste jag inte riktigt vart den skulle ta mig, men vart den än skulle så visste jag att jag skulle komma till ett bättre ställe än Ravensbrück.

Niklas Palm Tegman, HiP 14


© Katedralskolan