En vilja att leva – Hanna Berglund

Plötsligt krängde tåget kraftigt och jag var nära att ramla. Personen bredvid mig erbjöd mig sin hand och jag återfick balansen. Sedan började tåget långsamt bromsa in. Fångarna närmade sig springorna i väggen och snart hördes en del oroliga röster. Jag satt kvar på golvet, osäker på vad jag skulle tänka.

    På ett sätt och kände jag en enorm lättnad när jag insåg att vi hade nått vårt mål. Jag var nämligen både svag och sjuk. Några månader tidigare drabbades jag av ledinflammation och kunde knappt resa mig, än mindre arbeta. Jag var en av de flitigaste arbetarna i Wattenstedt men när jag blev sjuk hade jag inte längre något värde. Jag återhämtade mig aldrig helt. När de sedan började evakuera lägret var jag bland de första att flyttas.

    Tågresan var mycket hemsk och gjorde ett starkt intryck på alla som var där. Vi var mer än 100 personer och under en hel vecka satt vi i en mörk boskapsvagn utan att veta var vi befann oss. Under det första dygnet fick vi inget att äta och sedan fick vi bara en bit bröd då och då och mycket lite vatten. Redan efter två dygn började vissa få panik. Jag vaknade några gånger under natten av fruktansvärda skrik som tystades först när vakten började slå de som skrek. Det fanns ingenting jag kunde göra utom att hålla för öronen.

    Under dagarna trängdes vi vid springorna mellan brädorna med förhoppning att skymta lite dagsljus. Vissa av fångarna var mer aggressiva än andra och ibland kändes det väldigt hotfullt. En dag bröt det ut slagsmål mellan två fångar. En av dem fick ner den andra på golvet och fortsatte att slå. Slagen riktades mot huvudet. Vakten som såg vad som hände rörde inte en min, utan lät det hela pågå tills personen förlorade medvetandet. Då beordrade hon en kvinna som var i närheten att sätta sig över den avsvimmade personen tills han kvävdes.

    Efter vad som kändes som en evighet stannade vi äntligen till. Jag hade fortfarande ingen aning om vad som väntade mig i Ravensbrück men jag trodde inte att det kunde vara särskilt annorlunda från vad jag redan hade upplevt. Det var omöjligt att föreställa sig hur min situation kunde bli mycket värre.

    Ravensbrück var överfullt med fångar som stegade fram och tillbaka över grusplanen. De var magra och gråa i ansiktena och såg på oss med tomma ögon. Det var en förfärlig syn. Då slog det mig att jag inte hade sett mig själv i spegeln på väldigt länge. Såg jag också ut sådär? Jag hade märkt att jag blivit svagare och troligen hade jag också blivit magrare. Min kraftiga kropp hade tidigare hjälpt mig att överleva bättre än andra, men jag misstänkte att det inte längre skulle vara tillräckligt.

    Vi fördes över gårdsplanen och jag iakttog vakterna noga. De flesta var unga kvinnor och deras kalla blickar följde oss som om vi vore en flock med djur. Kontrasten mellan de uniformsklädda vakterna och de bleka gestalterna som vandrade bredvid mig var enorm. Vi ställde upp utanför badhuset där alla skulle inspekteras. Den så kallade läkarundersökningen tog bara några sekunder, vi tog av oss kläderna och passerade förbi en läkare. Han avgjorde vilka som kunde arbeta. Än en gång blev jag tilldelad ett nummer, ett sexsiffrigt nummer som jag skulle memorera och svara till.

    Första natten var svår. Jag märkte snart att de andra i min barack inte ville vara i närheten av mig för att jag var sjuk. De lät mig inte sova i baracken, inte ens på golvet. När det blev mörkt smög jag därför till matsalen där ett antal kvinnor sov på golvet. Jag kröp in under ett bord där jag lade mig på det hårda golvet. Hela min kropp värkte, men jag tvingade mig att ligga stilla tills jag gav upp för tröttheten.

    Jag vaknade av att en främmande kvinna sparkade mig i magen. Hon skrek åt mig att jag var tvungen att gå upp till uppställningen. Jag försökte komma upp men mina ben ville inte lyda. Kvinnan tittade på mig en stund, skakade på huvudet och gick därifrån. Jag hade en känsla av att hon skulle komma tillbaka om jag inte reste mig, så jag hävde mig upp och följde efter de andra. Resten av dagen förflöt utan att någon uppmärksammade min närvaro. Till en början trivdes jag med ensamheten och gladde mig åt att få vara ifred.

    Under den andra natten var det ännu fler som hade tagit sig till matsalen för att sova. Jag var extremt trött så jag lade mig på samma ställe som första natten. Sedan såg jag en kvinna ligga mindre än en meter från mig. Det var inte konstigt att jag inte hade sett henne för hon var så blek och uttryckslös att hon nästan såg ut att vara genomskinlig. Hennes ögon mötte mina för en sekund. Hon öppnade munnen för att säga något, men det var redan försent. Plötsligt kände jag ett hårt grepp om mitt ben och sedan flera händer som drog mig fram under bordet. Jag visste inte vilka det var och ingen sade ett ord till mig. Istället fortsatte de släpa mig över golvet ut från matsalen. De flyttade mig till toaletten och släppte mig där. Stanken var vedervärdig, men det värsta var inte lukten utan det kalla stengolvet. Jag försökte genast resa mig, men då kände jag genast en fot mot min rygg som tvingade ner mig igen. En hand tog tag i mitt nackhår och tryckte ner mitt ansikte med näsan först. Jag var för svag för att göra något. Dörren smällde igen och jag var ensam i mörkret.

    Under min tid i Ravensbrück var jag ständigt utfryst av de andra fångarna. De lät mig inte äta i närheten. De lät mig inte heller få kaffe när jag bad om det. När de gick förbi mig sa de ”Hon dör och dör och kan inte dö”. Det fanns inget medlidande i deras röster. I ett ställe som Ravensbrück har man inte råd med någon empati. Jag var ett hopplöst fall och jag insåg att ingen skulle slösa någon tid på att ta hand om mig. Jag var ensam.

    Jag var för rädd för att gå tillbaka till matsalen så jag spenderade hädanefter alla nätter på toaletten. Mina kläder var tunna, golvet var kallt och hårt och allting var fuktigt. Min feber kom snart tillbaka och jag minns det mesta som ett suddigt töcken. I flera dagar låg jag på golvet och darrade, oförmögen att göra något.

    Trots mitt kritiska tillstånd var jag vid tillräckligt medvetande för att kunna lyssna på de andra. Hela lägret var oroligt. Kriget var på väg att ta slut och det fanns en stor osäkerhet om vad skulle hända. En dag lät det som om alla hade fått panik. Men sedan hörde jag vad de pratade om. Det hade rullat in svenska bussar precis utanför portarna. De var här för att hämta fångarna i barack 29, min barack. Vad var det som hände? Jag hade nästan gett upp tanken på att komma därifrån men nu kom det människor för att hämta oss.

    Vi satt sedan tysta och väntade tills någon ropade ”De kommer nu!”. Mitt hjärta bultade snabbare och jag visste att jag var tvungen att åka med. Inget skulle hindra mig nu. Jag reste mig med svårighet och tog ett första vingligt steg. Jag samlade all min kraft och sprang mot dörren. Precis innanför dörren snubblade jag och trillade och genom dörröppningen kunde jag skymta en vit buss. Jag hävde mig upp igen och löpte mot bussen. Just då dök en SS-man upp i mitt synfält. Han tog ett fast tag om min arm och sade ”Du ska inte åka, du är sjuk och skulle dö under resan. Du stannar.” Jag darrade i hans grepp och känslorna bubblade i hela min kropp. Jag skulle inte dö!

    En av svenskarna lämnade bussen och började gå mot vårt håll. Han var fortfarande en bit bort och jag ville inte riskera att missa honom. Med tårar strömmande över kinderna skrek jag så högt jag kunde med hes stämma ”Jag är inte sjuk, jag bara fryser!”. SS-mannen släppte mig, knuffade mig bakåt och försvann lika kvickt som han dök upp. Svensken fick syn på mig och skyndade sig fram. Han tog min puls, lyfte min haka och en kort sekund såg han mig rakt i ögonen. Han sade ”Henne ska vi nog finna råd med.” och gick sedan till kvinnan som stod bredvid.

    Jag förstod inte riktigt vad som hände. En stund senare lades jag på en bår och svenskarna tog mig till den vita bussen. Det var som om jag först då kände vilken smärta jag bar på. Den primitiva båren var det skönaste underlaget jag hade känt på väldigt länge. Alla tårar som jag hade hållit inne strömmade nu nerför mina kinder och jag försökte inte torka bort dem. Jag minns att de gav mig några kex, två små tabletter och lite vatten. Efter det sov jag i bussen och jag minns ingenting av resan till Sverige.

    Några veckor senare hade jag hade återfått min hälsa. Jag behandlades under en lång tid framåt och än idag är jag sjuk. Med tanke på vad jag har upplevt är det ett under att jag fortfarande lever. Jag önskar att jag kunde hitta mannen som beslutade att jag skulle få följa med. Han som tog min puls, såg mig i ögonen och var den första på många månader att behandla mig som en människa. Det var han som räddade mig från den ohyggliga värld som kallades Ravensbrück. För det är jag evigt tacksam.

Hanna Berglund

© Katedralskolan