Färden mot lägret – Hanna Lövehed

Små strimmor av sommarsol sipprade mellan vagnsväggarna och föll på våra tätt hoptryckta, hopplösa ansikten där boskapsvagnen rusade genom den polska landbyggden. Vi satt på ett godståg på väg mot ovissheten. Resans mål var oklart för oss i den trånga vagnen. Om det ens fanns ett mål, något den äldre mannen bredvid mig befarade. Gnissel från vagnshjulen som slog mot spårets skenor blandades med hostningar, gråt och jämranden från oss 150 personer i den trånga vagnen. ”Detta är slutet”, tänkte jag och fällde en av många tårar jag fällt under den långa resan. Jag tänkte på Gud. Jag bad om att få vakna upp i min varma säng och upptäcka att allt var en hemsk mardröm. Jag slöt ögonen och kunde för mitt inre höra hur mamma slamrade i köket och pappa spelade piano i vardagsrummet. Hoppfullt nöp mig själv i armen, men ingenting hände. Jag var fortfarande kvar i vagnen. Det taktfasta dunket från järnvägen fortsatte; det var ingen dröm.

    En odör av kroppsvätskor som blandats med avgaser sved i min näsa. Man kunde känna lukten av förtvivlan och skräck i vagnen, men jag var för utmattad för att reflektera över stanken. Trots att jag och min syster strategiskt försökt sätta oss diagonalt från det illaluktande hörnet där alla fångarna uträttade sina behov stank det från avföringen. Efter halva resan var alla så pass försvagade av utmattning, hunger och förtvivlan att ingen hade ork att ta sig bort till hörnet. Följden blev att avföring och uppkastningar låg som en tjock hinna längs hela golvet. Om någonting så vidrigt skulle hänt för en månad sedan skulle jag aldrig ha klarat av situationen. Men nu, efter jag genomlidit arkebuseringen av båda mina föräldrar och hängningen av en gosse på blott tolv år, berörde det nersölade golvet mig knappt. Warszawa-gettot hade gjort mig till en annan person som jag knappt kände igen. Efter det ungefärliga dygn som passerat som i ultrarapid mellan boskapsvagnens fyra väggar kände jag hoppet sina. Vi var intryckta i trånga, rangliga boskapsvagnar. Till och med kossorna på gårdarna utanför Warszawa hade mer plats än vad vi hade där vi satt hungriga, trötta och förtvivlade. Vi var gods, en börda för samhället, något som bara skulle skuffas undan och transporteras bort. Vad hade vi gjort för att bli behandlade som djur? Vad var så hemskt och vidrigt med oss att vi förtjänat detta? Där och då gav jag upp tron till Gud, för ingen Gud skulle utsätta oss för detta. Och om det funnits nån Gud hade denne i så fall dött i nazisternas frammarsch.

    Ett hjärtskärande rop hördes: ”Vatten! Vatten!”, men ingen kom med hjälp. Ingen hade något att erbjuda. Och om det fanns någon som lyckats smyga med en bit bröd eller lite vatten höll denne förnödenheterna för sig själv. Nära mig satt en kvinna nersjunken i ett av vagnens hörn. Hon vaggade fram och tillbaka och viskande böner på hebreiska. Jag kände igen bönen och kom ihåg hur rabbinen hemma i Warszawa hade bett samma bön efter att grannfrun hade förlorat sin tvååriga son. Jag rös av tanken vad kvinnan bredvid mig hade varit med om. 

    Min syster låg hopkurad i min famn med mina armar krampaktigt kramandes hennes arma kropp. Jag drog henne närmare mig. Jag ville höra hennes andetag för att kunna försäkra mig om att hon ännu var vid liv. Hennes annars så livsglada blick, rosenröda kinder och långa, blanka hår var förbytt med ett blekt ansikte med två stirrande tomma ögon och trassligt hår fyllt med loppor. Jag försökte förgäves plocka bort de loppor som bosatt sig i hennes ögonbryn, men det var ett sisyfosarbete. Mina ögonlock blev tyngre, men jag ville inte slumra till. Jag var helt enkelt rädd för vad som skulle kunna hända när jag sov. Kanske skulle jag aldrig mer vakna upp. Efter de många timmarna på det vidriga tåget, där jag sett människor trilla ihop av utmattning eller gråta sig till söms ville jag inte somna. Jag ville inte somna, jag ville inte somna, jag ville inte somna. 

    Jag vaknade med ett ryck av dånet från vagnsdörren som drogs åt sidan och mina ovana ögon bländades av det starka solljuset. En av Tredje rikets uniformsbeklädda terrorister skrek obarmhärtigt att vi genast skulle utrymma vagnen. När jag hjälpt min försvagade syster på fötterna räckte jag en hjälpande hand åt kvinnan i hörnen. Till min förskräckelse var hennes kropp var kall som en isbit. Jag hann inte reflektera över situationen utan fick en hård knuff i ryggen av de vettskrämda och förvirrade fångarna bakom mig. Vi trillade ut från vagnen ner på en grusbetäckt yta som var ungefär lika stor som en halv fotbollsplan. Fyra andra vagnar stod bakom vår och ut från dem snubblande lika många förvirrade och förtvivlande människor. Fångarna från vagnarna radades upp på gårdsplanen. Jag såg en koltrast landa mjukt på en av vagnstaken. En liten flicka som inte kunnat vara mer är elva år råkade trilla från den höga vagnen. I samma stund som en av de tyska soldaterna såg henne ligga på marken gick han fram till henne med bestämda steg. Han tog den arma flickan i hennes smutsiga klänning så hennes fötter lyftes från marken och skrek så spottet yrde. Sedan utdelade han en hård örfil mot hennes ansikte. På flickans lilla kind såg man det röda märket från lavetten flera timmar efter soldaten slagit henne.

    En lång marsch från tågspåret till en ännu oviss destination började. Min syster kramade min hand när vi såg kvinnans orörliga kropp i godsvagnen försvinna bakom oss. Jag snavade flera gånger till följd av utmattning och min mage som värkte av hunger. Koltrasten som suttit på en av vagnarna såg jag skymta mellan träden. Det var som den följde efter oss där den flög från träd till träd. Vi gick i ett par hundra meter långt led med tre till fyra personer på rad längs en grå och dyster asfaltväg som kantades av höga, lummiga träd. Till skillnad från vagnen som gav mig rysningar av blotta tanken, kunde jag i den friska luften fylla mina lungor med krispig, frisk luft. Bakom trädens tjocka stammar glimtade jag en sjö. Den rofyllda miljön ackompanjerades av koltrastens ljuva melodi. Kontrasten mellan den lummiga rofyllda skogen, koltartens skönsång och den klara sjön, gråtande barn, hungrande magar och tomma blickar blev för mycket för mig. Var jag än vände mig såg jag ansikten förvridna i smärta och ångest samtidigt som koltrasten sjöng vackert i bakgrunden lyckligt ovetande vad som hände där den satt på sin trädkvist. Eller så visste den vad som på gick och höll på att hända, vart vår marsch hade sin slutdestination, men den låtsades inte om den svarta bolmande röken långt där borta utan fortsatte sjunga som den alltid gjort. Snart lättade koltrasten på sina vingar och försvann bort i horisonten. 

Hanna Lövehed

© Katedralskolan