Flicka 27523 – Matilda Jarlstam

Våren 1943

   3 år, 3 år hade flicka 27523 varit på denna plats som alltid skulle komma att vara etsat i hennes minne, även om hon någonsin skulle lyckas undfly denna långa mardröm. Hon låg på sin säng, i den svarta baracken, tillsammans med de 4 andra kvinnorna som delade den med henne och försökte låta bli att hosta, i ett försök att förneka den sjukdom som hon ådragit sig. Den kvava luften i baracken, tillsammans med rosslande och hostningar gjorde det svårt att få någon ro och på kvällarna brukade 27523 tänka på tiden innan. Innan hade varit varmt, i hennes minne hade familjen  behövt kämpa för att få mat på bordet, men ändå kunnat skratta och var lyckliga, men nu var det bara hon kvar här, till en början hade hon varit med lillebrodern, men nu var han död och föräldrarna hade aldrig kommit till detta läger. Flicka 27523 huttrade till när en kall vindil drog genom baracken innan hon ännu en gång slöt sina ögon för att försöka få några timmars sömn.

   Höga rop väckte snart 27523 ur hennes vila och hon försökte snabbt att sig ner från sängen och tog sig till ingången av baracken där deras mat väntade. De brukade försöka dela på den mat som fanns, men sen antalet i baracken ökat hade man behövt kämpa för att få något. Flicka 27523 lyckades få tag i en möglig brödkant och lite unket gammalt vatten som hon snabbt slukade medan hon tog sig ut på gårdsplanen för uppräkningen. Kylan ute var bitande och hon kände hur hostan rev i lungorna men flicka 27523 försökte motstå den. Om hon hostade fanns risken att hon skulle bli skickad till det som kallades sjukstugan av fångvaktarna. Risken var alltid överhängande att man skulle bli skickad dit, och risken var ännu större när man visade tecken på att inte kunna arbeta längre och de som skickades dit kom aldrig tillbaka till barackerna igen. Hostan började riva allt mer i lungorna, och flicka 27523 kunde inte längre kämpa emot. Den skrällande hostan ekade över den tysta gårdsplanen och 27523 kände hur vakternas ögon svepte över massan av fångar innan de till slut stannade på henne. Hon visste i den stund att hon skulle skickas till den ökända sjukstugan, och hon kände en djup fasa välla upp inom sig.

   När uppräkningen var över gick alla fångar mot sina tilldelade arbetsplatser och flicka 27523 hann precis nå sin, när hon för andra gången den dagen hörde sitt nummer bli uppropat. Det var en av vakterna som ropade på tyska och beordrade henne och tre andra kvinnor att följa med. De gick ut på gårdsplanen och mot den byggnad som hon fasat för sedan hon anlände till lägret. Inne i sjukstugan var det ganska lugnt, en sjuksköterska satt i hörnet av rummet och skrev på en skrivmaskin, och längst båda långsidorna av rummet stod sängar som kvinnor i smutsiga lägeruniformer låg i. I luften hängde den unkna stanken av sjukdom och död. Flicka 27523 blev knuffad mot en av de tomma sängarna och vakten som ledsagat henne dit vände sig mot sjuksköterskan och sa några snabba ord på tyska. Sjuksköterskan nickade och gick mot dörren som ledde till en annan del av sjukstugan som hon inte lagt märke till tidigare. Efter en stund kom sjuksköterskan tillbaka med  vad som verkade vara en doktor i släptåg. Han kastade en snabb blick på 27523 som satt på sängen innan han vände sig mot vakten och sa några ord, men det ända ordet som flicka 27523 uppfattade var operation och hon kände hur det började ringa i öronen.

   Allt som skedde efter det var som i ett töcken och hon visste inte om det var minuter eller timmar som passerat när hon flyttades in i en operationssal. Hon började oroligt röra på sig och sa att det gjorts ett misstag, att hon inte behövde opereras för hon var bara febrig och förkyld, men alla ignorerade henne. Någon sa något på tyska men i sin panik så lyssnade inte flicka 27523 på vad som sades och bara ögonblick senare började två sjuksköterskor spänna fast henne med läderband i sängen. Hon fortsatte skrika sin förtvivlan och kämpa emot för att komma loss, men det var omöjligt. 27523 kände något kallt tryckas mot sitt lår och smärta spreds. Hon försökte behålla medvetande för att få reda på vad som skulle hända med henne, men hon kände hur allt långsam började svartna.

   Det första hon kände när hon vaknade var smärta, smärta som brann i hennes lår. Hon öppnade tungt sina ögon och såg suddigt sjukstugan som låg i mörker framför sig. Flicka 27523 började söka med sina händer längs sina ben för att hitta felet. Det tog inte många sekunder innan hon trevat sig framtill de bandage som var lindade runt henne ben. Hon tittade sig omkring för att se om en sjuksköterska eller vakt befann sig i rummet, men hon kunde inte urskilja någon. Obehaget växte inom 27523, men hon kunde inte göra något för att undfly denna situation, hon försökte envis hålla sig vaken, men smärtan och utmattningen fick henne snart att somna om.

   Någon ropade hennes namn, hon vände sig om och såg sin lillebror sitta på ängen som låg utanför deras hus. En värme spred sig i henne och hon började springa mot honom. Trots den värmen och lyckan som fyllde luften fylldes hon av stress. Hon kände något som manade henne att ta sig till sin lillebror och hon började springa emot honom. Världen runt henne började förändras ju närmare brodern hon kom och hon kände brådskan sprida sig ännu mer. Lillebrodern satt i gräset log och vinkade mot henne, men ju närmare honom hon kom desto suddigare verkade han bli, innan han tillslut försvann. Ängen hade blivit förbytt mot en grusplan som var tom vart än hon vände sig. Hon kände en tomhet och hon visste att hon skulle förbli ensam.

   Hon satte sig upp med ett ryck och såg sig omkring, det var ljusare i sjukstugan nu och en sjuksköterska gick runt bland fångarna. Sjuksköterskan tittade snabbt på flicka 27523 men vände sig sedan till fången som låg i sängen bredvid hennes. Sjuksköterskan suckade och gick fram till fången och drog upp det vita lakanet över hennes ansikte. Hon vände bort blicken, för hur många gånger hon än såg liken av sina medfångar, så var det en syn hon aldrig kunnat vänja sig vid. Sjuksköterskan gick ut genom dörren och sa något till en vakterna. Efter några minuter kom två fångar för att frakta iväg den döde och hon, liksom de andra liken, brändes upp. 

   Dagen gick långsamt vidare utan att något särskilt hände. Tystnaden fylldes av det knäppande ljudet från sjuksköterskans skrivmaskin. Ibland slutade hon för att gå en runda och för att titta till deras bandage, för att sedan notera något i anteckningsblocket som hon höll i handen. Vid ett tillfälle blev en av fångarna flyttad till det rummet som låg intill och hon syntes inte till för resten av dagen. Allt eftersom dagen gick började flicka 27523 känna sig allt sämre och smärtan i hennes lår spred sig. Hon försökt ändra sin liggställning för att minska trycket mot sina ben, men ingenting verkade hjälpte. För att slippa smärtan försökte hon somna och hon föll snart i en orolig sömn.

   När hon vaknade såg hon att det stod en skål med tunn Soppa och vatten på bordet som stod bredvid sängen. 27523 tog snabbt vattnet och tog en stor klunk innan hon började äta soppan. Hon visste inte hur lång tid som gått sedan hon somnat, men hon kände på sig att det var mer än vad det kändes som. Trots att flicka 27523 sovit en lång stund kände hon sig fortfarande matt och hennes ben kändes som om de brann. Hon började dra i bandaget för att se om hon kunde justera det, sjuksköterskan skrek förskräckt på tyska åt henne, men 27523 lyssnade inte. Sjuksköterskan sprang iväg, hon kom snart tillbaka med en annan sjuksköterska och tillsammans hjälptes de åt att spänna fast hennes händer i sängramen. Uttröttad försökte hon kämpa vidare, men hon insåg hopplöst att det var omöjligt och gav snart upp.

   När sjuksköterskorna gick sina ronder ignorerade de henne, hon antog att det var för att hon varit besvärlig tidigare och därför orkade de inte  bry sig om henne. Hon var fortfarande fastspänd i sin säng och trots att det var flera dagar sen hon ställt till med besvär. Flicka 27523 hade de senaste dagarna blivit sämre och hon trodde att det blivit en stor infektion under hennes bandage. Några dagar tidigare hade hon bevittnat när en sjuksköterska tagit bort bandaget från en av de andra fångarnas ben och den kväljande stanken som spred sig låg tung omkring dem långt efter det var omlindat igen. Såret som hon hade sett varade och var infekterat och det såg ut som det var tygbitar insytt i det, och 27523 fasade för hur det såg ut under hennes eget bandage och hur lång tid hon hade kvar.

   Febern brann i henne och hon kände sig om vartannat kall, om vartannat varm. Den tunga tystande i salen tärde på henne och 27523 kände vansinnet gripa allt djupare tag i henne. Flicka 27523 hade börjat se sina föräldrar och sin lillebror ibland och i de ögonblicken kände hon sig lycklig igen, men dessa stunder utbyttes snart mot mardrömmar. Hon drömde om hur hennes föräldrarna anklagade henne om att inte tagit hand om brodern och att det borde varit hon som dött istället. 27523 hade börjat längta tillbaka till baracken, för trots att det var kallt, smutsigt och trångt där, så fanns det fortfarande människor som pratade med henne där. Hon kände sig törstig och såg sig omkring för att försöka fånga sjuksköterskan uppmärksamhet, men när krafterna snabbt lämnade henne lade hon sig ner för att somna om ännu en gång.

Av: Matilda Jarlstam

© Katedralskolan