Friheten som jag aldrig trodde skulle komma tillbaka… – Johan Wollter

När jag såg bussar med röda kors på, höjdes mitt humör en aning. Vi visste att kriget var på väg att ta slut, men jag trodde inte att det redan skulle ta slut. Bussarna som anlände till lägret kom från svenska Röda Korset. De som steg ut ur bussarna kom för att prata med kommendanten.

Jag var på väg till dagens skift. Vi arbetade tvåskift, en vecka på natten och en vecka på dagen. Mot slutet, vid påsk, var vi tvungna att arbeta två veckor på natten. Det var fruktansvärt. Att orka att hålla sig uppe på benen var en ständig kamp. Vi var så pass utmattade att vi tvingades använda den lilla halvtimmen vi fick, som lunch, till att sova.

Mitt arbete var mycket riskfyllt. Jag arbetade med att packa ammunition i askar, till de tyska soldaterna. Gud bevare den som inte packade 3000 patroner. Då kom chefen, med sitt arga ansiktsuttryck. En gång, mitt i natten vid halv 3, inspekterades vårt arbete. Jag hade missat ett par patroner. Jag såg på kommendantet hur han stannade och studerade mina askar länge. I det ögonblicket kände jag kalla kårar längs ryggen. Jag visste exakt vad som skulle hända. Han tog ett par steg mot mig. Jag sänkte mitt huvud långsamt. Men han slog mig inte, utan bara skrek och var rasande.

På grund av händelsen med patronerna var jag livrädd för att göra fel igen. Som tur var arbetade jag inte själv i fabriken, utan med andra kvinnor. Eftersom vi arbetade med krut kunde det minsta lilla misstaget resultera i en explosion. En explosion som hade tagit allas våra liv. Fabriken låg ute i skogen, ca. 4 km från lägret. Tiden det tog att gå till arbetet varje skift var outhärdlig. Med utmattade ben var det ännu värre. Gud bevare oss om någon föll ihop. Vi orkade knappt stå upp.

På väg till arbetet kunde jag inte hjälpa att tänka på vilken fruktansvärd resa jag har fått genomlida. Det var en kall oktoberdag 1942, i vårt hem, ghettot i Krakow. Där fick jag bevittna när min familj blev tagen från mig. Vinden svepte långsamt genom ghettot när en lätt tår rann ner från min kind. Min mamma, pappa, syster, bror, hans barn och min dotter togs ifrån mig. Det var förfärligt. Hela jag blev tom. Jag visste inte vad jag skulle tänka. Allt jag gjorde var att skrika, gråta och be till gud.

Det var auktion på torget den dagen i ghettot. Nazisterna genomförde tvångsförflyttningar. Alla mödrar, liksom jag, skrek av sorg när de såg sina barn bli tagna från dem. Jag kände hur torget fylldes av en atmosfär av rädsla, skräck och förvirring. Alla grät, alla bad. “Åh herre” hörde jag från alla håll. Plötsligt körde lastbilarna iväg. Jag, tillsammans med min man och vår son, stod kvar på torget. Den dagen gick 20 000 liv åt spillo, helt i onödan. I flera dagar, veckor och månader genomfördes sorteringar bland judarna i ghettot. Varje gång jag inte blev vald tackade jag Herren. Jag visste inte vad som var värst, att stanna i ghettots helvete eller att åka iväg till en okänd plats.

Jag hade precis somnat, klockan var 12 på natten. Jag hörde hur det började låta nere från gatan. Först trodde jag det var en mardröm men, sedan vaknade jag upp helt kallsvettig. Jag visste precis vad som pågick. Helt svettig låg jag i sängen, orolig att vi skulle bli ivägskickade. Just så var det. De kvinnliga vakterna kom och gav oss order att lämna alla våra saker. Jag gjorde inget annat än att lyda. Att stå upp emot vakterna var förenat med döden. Vi klev upp på lastbilar och blev ivägskickade till ett läger. Jag hann inte ens hålla om min son och make en sista gång. Det var outhärdligt. Jag försökte hålla tillbaka tårarna men det gick inte.

Ett par veckor senare, på väg till arbetet i lägret, vars namn jag inte minns, blev jag och ca. 100 kvinnor splittrade från resten av gruppen. Vi blev skickade till ett annat läger, och efter 7 månader blev vi skickade till Auschwitz. Där blev vi kroppsvisiterade, nakna. Jag fick skydda

mig från alla vakter som stirrade på mig extra länge. Det var obehaglig och skrämmande. Vi behandlades som djur. Det var som en mardröm, fast på riktigt. Plötsligt längtade jag tillbaka till ghettot. Jag ville hålla om min familj en sista gång. En tår rann ner från min kind. Jag torkade bort den direkt för att inte verka för feg. Men jag visste att alla kände likadant. Alla ville härifrån. Detta var inget värdigt liv.

I Auschwitz bar jag tegelstenar. Efter ett par timmar var mina händer helt söndriga. Det brände så hårt. När halva passet hade gått gick humöret upp en aning. Vi arbetade från 8 på morgonen till 5 på kvällen, utan en enda minuts rast. Efter det åt vi, eller ja, jag vet inte om man kan kalla det för att äta. Vi fick kolrotsoppa, en liten bit bröd och lite smör. Det var det enda jag fick på dagarna. Ändå var det höjdpunkten på dagen.

Väldigt många valdes ut varje dag, för vad visste vi inte. Men vi anade att det var till dr. Mengeles experiment. Varje gång det hände var vi fruktansvärt rädda. Från vad jag hade hört pågick det omänskliga saker inne i Mengeles salar. Jag var glad när jag fick lämna lägret för att åka till Ravensbrück. Vi färdades i drygt tre dagar, utan någonting med oss. Vi satt 60 kvinnor i varje godsvagn. Det var så kallt att jag bara efter ett par minuter inte kände mina fötter. Inte ens kroppsvärmen från de andra 59 kvinnorna hjälpte. Jag kände mig som ett djur på väg till slakt. När vi anlände till Ravensbück, blev vi ännu en gång kroppsvisiterade. Sedan började det dagliga arbetet, dag ut och dag in.

Så, när jag såg bussarna höjdes mitt humör. Jag visste vid det ögonblicket att vi skulle få återvända till frihet. en frihet som jag saknat under så många år. Jag kom knappt ihåg hur den kändes, en känsla som kanske inte ens kunde komma tillbaka.

Resan till Sverige var helt underbar jämfört med resan till de olika lägren. Vi visste ungefär var vi befann oss när vi hörde bomberna slå ner i marken utanför. Vi att vi var nära Danmark när vi hörde tyska bombplan. Föraren öppnade luckan till hytten och skrek åt oss att ta skydd. Jag blev direkt livrädd och slängde mig ut ur bussen. Vi befann oss på en landsväg mitt ute i skogen. Det var nästan natt så vi såg elden i skogen väldigt tydligt. Den natten dog 5 av kvinnorna som skulle ha fått sin frihet tillbaka. 5 kvinnor, helt i onödan.

Den 1 maj anlände vi till Sverige, till staden Malmö. Föraren väckte oss och sa åt oss att titta ut. Han sa på ett, för mig, okänt språk: Välkommen tillbaka till friheten!

Jag steg ut och kände solens starka strålar mot mina ögon. Hundratals människor stod och såg på oss. Jag kände mig först väldigt liten och rädd, men visste att dessa människor inte ville något ont.

Jag visste att den frihet jag en gång kände aldrig kunde ersättas. Men den här nya friheten fick mig att känna mig som en fri människa igen. Jag hade helt gett upp hoppet på att försöka återförenas med min familj. Det skulle förmodligen aldrig ske, aldrig...

Johan Wollter

© Katedralskolan