Für Elise – Nicole Voigt

-Alla namn i historien är fiktiva-

Jag sitter och pillar på den svarta triangeln på min rockärm; “asocial” sa de till mig. Men allt jag gjorde var att hålla hand med min käraste. Bussen gungar fram och tillbaka över grusvägarna och människorna runt omkring mig börjar långsamt uppfyllas av glädje och förhoppning när de långsamt inser att det röda korset på bussarna transporterar dem till frihet. Själv har jag svårt att känna den glädjen. På min hornhinna har jag bara olika rörliga bilder på min Elise. Hennes svarta pinnlockar som studsar i vinden, leendet som kan få vilket hjärta som helst att slå ett extra slag. Ändå tog de henne ifrån mig, våldsamt, den kvällen i september.

Vi bodde tillsammans i en rymlig tvåa på tredje våningen i ett flerfamiljshus i Berlin. Vi levde ett normalt liv, men vårt sätt att leva stack ändå i ögonen på nazisterna. Vi var ett lesbiskt par som vägrade skaffa oss några män. Det var egentligen inte förbjudet att leva så som vi gjorde, men eftersom vi vägrade att gifta oss med män utgjorde vi ett större problem för nazisterna och faktumet att Elise var en judinna gjorde det inte enklare.

Jag minns fortfarande kvällen de tog henne ifrån mig, det var en torsdag i september. Jag hade tidigare under dagen varit ute i staden som vanligt, strosat runt. Och när Elsie hade slutat jobba mötte jag upp henne på hennes arbetsplats och vi bestämde oss för att gå ut och äta.

Efter att jag mött upp henne gick vi först snabbt hem för att byta om, sedan gick vi vidare ut för att hitta en lämplig restaurang. Förmodligen var vi inte tillräckligt noggranna denna gången. Hungriga som vi var så gick vi in på den närmaste restaurangen utan att reflektera så mycket på vilka andra som satt där. Vi satte oss ned, beställde vår mat och vi hade en allmänt trevlig kväll. Men efter några glas vin tänkte vi inte längre på vem som eventuellt kunde höra och se oss. Vi höll handen, som vi brukade. Vi kysstes, som vi brukade. Vi pratade fritt, som vi brukade. Men det var tydligen för mycket.

Vid tio-tiden kom det fram några män till oss som hade väldigt tydliga åsikter om oss, men vi var vana så vi sa emot. Alla inblandade var lite förfriskade vilket ledde till att männen fick mig och Elise att bli ombedda att lämna restaurangen. Vi gick hem arga. Men vi var vana. Detta hände ofta, att vi möter personer som inte klarar av åsynen av oss. Ibland fick vi bara sura blickar men ofta kom folk fram till oss och skrek saker. Det hände även att folk slog oss.

Vi kom hem, gjorde oss färdiga för att sova och vi gick och lade oss.

Senare mitt i natten, kan inte minnas exakt vilken tid. Började det dunka våldsamt på vår ytterdörr. Jag gick upp för att se efter vem det var. Jag öppnade trött och långsamt dörren.

- Är fröken Bahr inne?

- Ja, vad vill ni, herrn?

Jag såg inte så tydligt i den mörka trappuppgången, men jag kunde urskilja att det stod tre män utanför vår dörr och de alla var klädda i uniformer.

- Husrannsakan, vänligen akta på er! sa mannen samtidigt som han tryckte bort mig från dörröppningen och stormade in i lägenheten.

Jag hann inte säga något eller kämpa emot förrän en av de andra männen tog tag i mina båda armar och satte fast mig i handklovar. Mannen fortsatte hålla i mig med ena armen samtidigt som han höll för min mun med den andre. De två andra fortsatte in i lägenheten. Den första mannen gick runt och drog ut alla lådor, öppnade alla skåp och flyttade på allt som om han letade efter någonting, vad vet jag fortfarande inte. Den tredje mannen fortsatte in i

lägenheten, in till sovrummet. Jag som stod i hallen och kunde höra hur mannen slog till Elise och hur hon började skrika, sedan hördes ett duns, förmodligen ramlade hon ner i golvet. Jag försökte allt jag kunde för att komma loss men det var omöjligt. Jag är bara drygt 160 cm lång och inte speciellt stark. Mannen som höll fast mig var säkert uppemot 190cm lång och betydligt starkare än jag. Så fort jag försökte slita mig tog mannen tag i mig ännu hårdare och borrade in sina fingrar mina kinder; jag kved av smärtan. Jag försökte skrika men inget ljud kom ut. Jag kunde höra ett slag till och ett skrik på hjälp. Ett skrik efter mig, men jag kunde inget göra. Några sekunder senare kom Elise utspringandes från sovrummet ut i vardagsrummet och hallen. Mannen som gått runt och vänt upp och ned på vår lägenhet vände sig nu om och slog Elise i bakhuvudet med ett avlångt föremål. Hon föll till marken och rörde sig inte mer. De båda männen tog tag i henne och bar ut henne ur lägenheten, medvetslös. Jag försökte skrika och sparka, men ingenting hjälpte. Det sista jag minns av henne var när de bar ut henne i trappuppgången och hur en av hennes hårnålar från lockarna ramlade ut och föll ned på golvet. Efter det kände jag en kraftig smäll mot huvudet och allting svartnade. Det var det sista jag såg av Elise.

När jag vaknade upp igen var jag öm i hela kroppen och kände att jag behövde kräkas. Jag reste mig upp, men föll snabbt ihop igen. Så istället fick jag krypa till köket för att hämta en hink att kräkas i. Efter en stund ställde jag mig upp igen och började går runt i lägenheten. Jag började så smått minnas vad som hände natten innan. Allt är som förstört. Alla lådor och skåp är öppna och det ligger saker överallt. Jag haltar ut i hallen och får syn på hårnålen i dörröppningen. Jag går fram och plockar upp den.  Elise . Vad händer med dig nu? Vad händer med mig nu? Vad händer med oss nu?

Bussen skumpade till

Jag ser mig omkring, sitter på en buss bort från Rawensbück med flera andra kvinnor. Men var Elise är vet jag inte och kommer nog aldrig att få veta.

Av. Nicole Voigt

© Katedralskolan