Graviditet i ett koncentrationsläger – Carl Cotton

Jag skrev denna gestaltning för att belysa den utsatta position de kvinnor som blev gravida mot sin vilja, och kvinnor överlag, hade under förintelsen. Då graviditeter mot egen vilja fortfarande existerar i modern tid är det även applicerbart på dagens samhälle.

Jag var med under Warszawaupproret, från början till slutet. När upproret misslyckades var jag övertygad om att det var slut med mig. Vi var alla väl medvetna om vad som hände med de som överlevde och vi var överens om att en snabb, värdig död var att föredra. Byggnaden som jag och de andra upprorsmakarna uppehöll oss i stormades den 1 oktober 1944. När de släpade ut mig ur byggnaden bad jag om en snabb, värdig död. Jag vägrade bli nedgraderad till en varelse med lika mycket människovärde som en hund. Jag sprattlade och vred mig men greppet runt min krage var obarmhärtigt. Mina protester fick männen att skrocka. De pratade ukrainska, jag kände igen dialekten från en man som bott hos min familj när jag var liten. Det var just min familj och barndom jag tänkte på under den följande kvällen, jag försökte låtsats att de skrockande männen som firade sin vinst inte bekom mig. När jag skulle tänka tillbaka på denna kväll i framtiden återfann jag endast fragment av minnen -  berusade soldater, kyla och en isande smärta. 

    Till min förfäran vaknade jag nästa morgon och var trots min mörbultade, trasiga kropp, vid liv. Jag låg kvar i samma ställning som jag sovit, livrädd för att någon skulle upptäcka att jag var vaken. Min tidsuppfattning började snart försvinna. Hur länge jag låg där vet jag inte. Runt omkring mig låg andra människor. Jag blev förfärad när jag försiktigt sneglade på dem och såg i vilket skick de var, men insåg snabbt att jag antagligen såg lika illa ut. En ukrainsk röst skrek på bruten polska att vi skulle ställa oss upp. Jag och de andra fångarna blev, utan mat eller vatten, inkastade i små tågvagnar. 

    Trots mina desperata försök att upprätthålla någon form av värdighet var det nästintill omöjligt i de inhumana förhållandena och återigen kände jag att det varit bättre med en värdig död i Warszawa. I vagnen jag blivit placerad i var det ungefär två dussin människor och tanken på ett privatliv var skrattretande. Jag var både ung och frisk, vilket innebar att resan var betydligt mer uthärdlig för mig än för många andra. Under dygnet vi var inlåsta i denna vagn dog tre människor. Två kvinnor, som antagligen inte haft många år kvar i livet ändå, och en ung pojke. Han kan inte ha varit mer än något år gammal. Någon gång under resan började han yra och röra sig häftigt fram och tillbaka i sin mammas famn. Ingen av oss hade fått mat eller vatten av soldaterna och det var uppenbart att barnet inte skulle överleva utan detta. Att sommaren höll på att ge vika för vintern hjälpte inte till. Varje natt i flera veckor hade det frusit till och det blåste rakt igenom vagnen. När pojken till slut tystnade kände jag endast lättad. De två kvinnorna hade vi lagt raklånga bredvid varandra i ett av vagnens hörn. Många av oss var romersk-katolska, så även jag, och trots vår önskan om att behandla de döda med respekt, kunde vi inte låta bli att täcka igen de värsta av hålen i vagnen med deras kläder. Den döda pojken lät vi dock vara, dels för att hans kläder var så trasiga att de antagligen inte gjort någon skillnad, och dels för att hans mamma satt och kramade honom krampaktigt och nynnade lågt på en barnvisa som jag växt upp med. Sången handlade om Panie Janie. Den går såhär:

Panie Janie! Panie Janie!

Rano wstań! Rano wstań!

Wszystkie dzwony biją,

Bim, bam, bom, bim, bam, bom

Det stack till i mitt hjärta när jag tänkte på min familj. Jag hade inte sett någon av dem på länge. Min äldsta bror hade blivit inkallad till den polska armén nästan exakt två år tidigare och omkommit i en av de första striderna med den tyska armén. Jag hade stannat med min familj i drygt ett halvår till och tillsammans med dem bevittnat den totala kollaps av Polen som kriget innebar. Jag insåg snart att det enda sättet att rädda Polen, och i förlängningen mina föräldrar och syskon, var att bekämpa alla inkräktare till vilket pris som helst. När jag nu satt i vagnen hoppades jag att min familj fortfarande levde. Jag fällde åtskilliga tårar, men då alla var totalt apatiska runt omkring mig brydde jag mig inte om att dölja dessa.

    När vagnsdörrarna äntligen slogs upp strålade solen in och förblindade oss. Vi klamrade oss fast i varandra och försökte desperat slå upp ögonen samtidigt som solen gjorde det till en omöjlighet. Plötsligt grep en hand tag om min underarm och släpade ut mig ur vagnen. Jag tappade andan när jag landade på den snötäckta marken med en duns. Förblindad, uttorkad och öm i hela kroppen kämpade jag för att ställa mig upp. När jag äntligen stod upp hade resten av mina medresenärer också lämnat vagnen. Likt en grupp skygga djur tog vi oss till den barack som soldaterna knuffade oss mot. Jag märkte att andra människor, från andra vagnar strömmade mot andra baracker. De påminde mig om myror som strömmade mot sina myrstackar och jag fann tanken underhållande mitt i all sorg. Väl inne i baracken landade blicken på en rad med sängar, om man nu kunde kalla dessa britsar för sängar. En uniformerad man gläfste order omkring sig på tyska och trots att jag inte kunde ett enda ord förstod jag att han ville att vi skulle ställa oss på led. Det rena ursinnet mannen utstrålade fick mig att rysa. Samtidigt insåg jag att den senaste gången jag ätit måste ha varit flera dagar sedan. Jag började fantisera om min moders hemmagjorda kåldolmar och det kurrade högt i min mage, men jag svalde impulsen att fråga någon när vi skulle få mat. När ledet, efter mycket om och men, hade bildats stirrade mannen likgiltigt på oss en kort stund. Jag frös till när våra blickar möttes. Mannen hade en ren uniform med några medaljer på och jag funderade förstrött på varför han tog hand om krigsfångar, då det var uppenbart att han var en viktig människa. Hans SS-märke var tydligt och välputsat. Han var reslig, bredaxlad och hade klart blåa ögon. Jag hade nog bedömt honom som stilig om vi möts under andra omständigheter. Det fanns ett antal andra soldater i rummet men det var tydligt att de väntade på att SS-mannen skulle ta kommandot. Efter att ha hållit min blick i vad som kändes som timmar, vände han sig mot en av soldaterna bredvid och började prata med honom på snabb tyska. Jag började bli yr och insåg förstulet att jag hållit andan. Efter en kort stund gläfste mannen återigen ut en order som denna gången var riktad till soldaterna. Vi fick en tunn, vattnig soppa att äta och trots den uppenbara bristen på näring kastade jag mig över maten som en svulten varg. När träskålen var tom insåg jag att min hunger och törst var värre än innan. Måltiden hade snarare retat min aptit än botat den. Istället för att klaga följde jag försiktigt med när soldaten som översatt innan, meddelade att vi skulle tvättas. I ledet på vägen till tvättrummen hamnade jag bakom kvinnan vars barn hade dött under tågresan. När soldaterna drog loss kroppen från hennes händer hade hon skrikit, gråtit och kämpat med alla sina krafter, men nu hade hon övergått till låga snyftningar. Hon var blodig i bakhuvudet efter en av soldaternas gevärskolv, men det märktes tydligt att hennes verkliga sår var psykiska, inte fysiska. I tvättrummet blev vi ombedda att ta av oss alla våra kläder. Jag tittade ner på de trasor som innan min tillfångatagning varit kläder och undrade förstrött om inte männen skulle byta om någon annan stans. Jag var inte den enda att undra detta utan en lång man med tydliga muskelkonturer under sin trasiga särk, frågade myndigt den soldat som stod närmast:

"Ska vi byta om tillsammans?"

Soldaten tvekade inte ens en sekund utan slog till mannen med knytnäven rakt på näsan. Mannen sjönk tyst ihop på golvet och man hörde ett tydligt krasande från hans näsa. Det blev knäpptyst i rummet och det enda som hördes var vinden som susade förbi utanför. Jag fick motstå en impuls att skynda fram till mannens sida och förbannade tyst soldaten som nu stod över den fallna mannen och stirrade stridslystet på samtliga i närheten. Efter en kort tvekan fortsatte strömmen av nakna män, kvinnor och barn in i duscharna. Några av de soldater som vaktade oss skrattade och pekade när vi tassade förbi och jag valde att titta ner på golvet hellre än att möta deras blickar. Till min förskräckelse upptäckte jag att hela mitt innerlår var täckt av dels gammalt torkat blod och dels nytt färskt blod. Det tog mig några sekunder innan jag drog mig till minnes natten de tog oss tillfånga. Trots att det inte gått mer än två dygn sedan händelsen, kändes det som att årtionden förflutit. Väl inne i duscharna var det effektivitet som gällde. In, försöka bli av med den värsta smutsen, och ut igen. Kvinnan från tåget blev puttad in i en dusch och där blev hon stående helt apatisk. Jag sicksackade mellan de andra människokropparna tills jag nådde henne och väl där hjälpte jag henne att skrubba bort de största märkena från hennes utmärglade kropp. När hon var någorlunda ren ledde jag henne framför mig ut från duscharna. När vi klädde på oss igen, nu med nya kläder, möttes våra blickar. Hennes bruna ögon stirrade tillbaka mot mig med ren likgiltighet. Det var som om den fruktansvärda förlusten av hennes son, tillsammans med den senaste tidens hemskheter, hade blåst ut hennes livsgnista. Jag skulle komma att träffa många människor med denna livsinställning, men i det ögonblicket lovade jag mig själv att aldrig förlora hoppet på samma sätt som kvinnan framför mig. 

    Några veckor efter att vi blivit indelade i olika grupper, tvättade, numrerade och börjat arbeta på diverse stationer, märkte jag att min menstruation uteblivit. Jag visste att det var mycket möjligt att det varit på grund av den brist på näring jag hade, det var inte alltför ovanligt i min familj när skörden varit dålig, men jag fasade för den hemska möjligheten att jag var med barn. Inte bara skulle det innebära att jag skulle vara tvungen att uppfostra ett barn i det arbetsläger där varje dag var en kamp för överlevnad, det skulle dessutom vara ett barn som blivit påtvingat mig. Jag visste dock att de gravida som kommit till lägret hade blivit placerade i en egen barack och att de inte utsattes för alltför kroppsligt tunga sysslor. Jag hade dock hört rykten om hemska experiment utförda av en man som kallades ”Odjuret” och detta fick mig att fasa för den eventualitet att det inte var brist på näring som var problemet.

    Några månader senare var det uppenbart att jag var gravid. Trots mina försök att gömma den växande magen var det omöjligt i de trånga utrymmen vi levde i. En dag drog en av vakterna mig avsides efter att vi tvättats och pratade snabbt på tyska med sin kamrat. Jag hade ingen aning om vad han sade, men insåg genast att de diskuterade min något svullna mage. Efter några få meningar drog de iväg med mig. Jag fick hämta mina få tillhörigheter från baracken. En vakt förklarade för mig att jag skulle få det bättre nu när jag var gravid.

    Mitt första intryck av den nya baracken jag blivit placerad i var positiv. Jag fick mer mat, en egen säng och slapp tunga sysslor. Det var först vid mitt första möte med ”Odjuret” som jag ändrade uppfattning. Han frågade ut mig med en intensitet som skrämde mig in i märgen. Efter att ha slagit fast att jag var gravid, samt hur jag blev det, undersökte han min kropp med omilda händer. Jag var knäpptyst under hela undersökningen, även om hans brutalitet skrämde mig. Det var först när jag pratade med de andra gravida kvinnorna som jag insåg att han hade försökt framkalla ett missfall.

    Flera månader passerade och i takt med att min mage växte, blev livet allt tuffare. Både vakterna och läkarna behandlade mig brutalt, och trots att matransonerna hade blivit större, var jag fortfarande på gränsen till svält. De gravida kvinnorna som började närma sig födseln, försvann ofta i samband med läkarbesök. Ingen pratade om det, men jag förstod att dessa kvinnor råkat ut för något fruktansvärt. Jag oroade mig för vad som skulle hända när min födsel började närma sig. 

    Stämningen i lägret var spänd. Det var prat om att Röda armén var på väg för att rädda oss. Vakterna var nervösa, vilket innebar att de var mer brutala än tidigare. SS-soldaterna försvann från lägret, en efter en. 

    När Röda armén befriade oss var det endast ett fåtal av de kvinnor jag bott med som fortfarande var i livet. De flesta hade svultit, frusit eller försvunnit i "Odjurets" experiment. Röda Korset hämtade oss och förde oss till Lund, Sverige, där jag födde min dotter. Trots att jag levde resten av mitt liv i Lund, lämnades stora delar av mig kvar i Ravensbrück.


Carl Cotton


© Katedralskolan