Kära Dagbok… – Alexzander Bengtsson

Första Stycket: “Jag existerar.”

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva detta. Jag har inte skrivit en dagbok sedan jag var en liten flicka... Jag är en fånge på ett utav tyskarna koncentrationsläger, Ravensbrück. Strax efter att jag kom hit fick jag en anteckningsbok och jag har fått order att skriva i den så ofta som jag kan för att de vill spåra hur vår utveckling kommer att se ut under dessa omständigheter, så här är jag… Jag antar att jag borde skriva något om mig själv innan jag skriver om vad som händer eller något annat för den delen... Jag är tjugotre år gammal och jag brukade bara vara en vanlig tjej, som bodde med min familj och hoppades på att få en egen familj en dag. Jag har inte någon make eller något barn, men jag har en hel del syskon och min far, jag hoppas på att de fortfarande lever. Jag brukade bo i en liten lägenhet i Dabrowka, där jag levde i min egna lilla värld, i hopp om att kriget skulle sluta innan min familj skulle komma till skada. Men jag hade fel. Kriget fann mig till slut i Dąbrówka. Vi hade vita armbindlar och tilläts röra oss inom ett begränsat område. (Det fanns inget ghetto). I oktober 1942 utropades en order att alla judar skulle samlas i Zaklików varifrån de deporterades. Jag lyckades gömma under ganska lång tid och jag hade hjälp på vägen, men så småningom blev även jag tillfångatagen. Innan jag visste det hade jag transporterats till ett läger och strax därefter till ett annat läger. Detta är min fjärde, läger alltså. Jag kom nyligen hit efter att ha tillbringat tre månader i Auschwitz. Lägret där jag med säkerhet visste att jag aldrig skulle överleva. Året är 1943, så mycket vet jag åtminstone och jag har nyligen transporterats till Ravensbrück tillsammans med 82 fler människor från Auschwitz. Vi reste med ett persontåg som eskorterades av SS-män. De behandlade oss någorlunda. I alla fall i allmänhet, eftersom jag inte längre var judisk, därför behandlades jag bättre. Så där stod jag, på stationen i Ravensbrück vars "Aufseherinnen" med hundar väntar oss. De tog oss till lägret och snabbt in till badet. Vi badade och byte efteråt om våra kläder, sedan togs vi till en karantän barack. Karantänen var hanterbar. Lägret var ännu inte blivit överfullt så det blev mer utrymme för resten av oss. Men tyvärr, bör det också innebära mer arbete. Jag hoppas bara att jag kommer att överleva. Var och en av oss har en säng, en madrass, två filtar och sängkläder. Jämfört med Auschwitz, så har vi det ganska bra. Vi kan exempelvis bada oss utan några begränsningar så det är alltid trevligt. Jag tror inte att det något annat att tala om för tillfället, så jag antar att detta har varit mitt första stycke och förhoppningsvis inte mitt sista …

    

Andra stycket: “Jag lever.”

Kära dagbok…

Detta känns fortfarande konstigt för mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att komma förbi dessa murar, men jag har redan börjat skriva och erkänner att detta ger mig lättnad. Saker har förändrats efter karantänen. Namn uppropen blir längre efter varje gång. Vi arbetar alltmer utomhus, eller "außen" som vakterna kallar det.

Jag får arbeta som Stoffweberei (skräddare) och ibland för Siemens. Jag ska inte klaga för mycket, jag är fortfarande vid liv, men så många har redan brutits ner, särskilt de unga. Men jag ska försöka att vara positiv, jag menar, jag har överlevt så här länge, varför inte lite till? Även om livet här, om man ens kan kalla det ett liv, har blivit ännu mer tröttsamt för varje dag. De första måltiderna här var bra, jag kunde äta tillräckligt men sedan, eftersom fler transporter kommer in, blir det allt värre och värre. Boendet blir också sämre. Några av oss har upp till tio personer i bara en säng. Även på arbetsplatserna. Till en början var det inga större problem på arbetsplatsen. På Siemens arbetar vi i 12 timmar om dygnet. Söndagar ger oss en chans att återhämta oss då vi är fria och inte behöver arbeta vilket hjälper oss en stor del. Och det finns en sak ... Jag kan inte fatta att jag skriver detta. Om jag blir tagen så kan jag få stora bekymmer. Men jag hörde att rykten går i lägret att vakterna är oroliga. Det sägs något om fientliga styrkor som närmar sig. Jag kan bara hoppas att hjälp kommer snart. Om det inte gör det och jag blir tvungen att stanna här, så tror jag inte att jag kommer att klara det…

    

Sista stycket: “En ny start.”

Jag är fri… Jag kan knappt tro det, efter all denna tid är jag fri från min fångenskap. Jag trodde jag skulle vara överlycklig, men det är jag inte... Jag tror inte att jag riktigt förstår allting ännu men jag är säker på att det kommer att bli bättre. Året är 1945, kriget drar mot sitt slut. Det var den 24 april, allt hände så snabbt. Alla kvinnor kallades fram, deras personliga information och vi skickades till Sverige. Det var knappt jag hann registrera vad som hade hänt. Vi tillbringade den sista natten i "Strafblock". Det var trångt. Vi kunde knappt tro att vi var fria, efter en så lång tid. Först trodde vi att de skulle ta oss till ett annat läger. Vi visste helt enkelt inte vad vi skulle förvänta oss, vi var rädda, mer än något annat. Men verkligheten visade sig vara full av glädje. Utanför grinden fanns friheten. I Sverige har jag återfått min styrka. Jag fick reda på att min far lever och mår bra i Polen. Han och mina syskon är där och jag kommer snart få träffa dem. Min far, bror och syster överlevde eftersom de sökte skydd bland andra polska medborgare. Tre av mina bröder har sänts till skogen för att fortsätta bekämpa tyskarna. Men jag har ännu inte funnit någon information om var de befinner sig. Jag är glad att jag har en del av min familj kvar och jag vill inte sörja dem också. Utifrån vad detta krig har fört mig, kan jag bara hoppas. Eftersom hopp var det enda som höll mig uppe. Utan det, skulle jag vara död.

Alexzander Bengtsson

© Katedralskolan