Ludwika Broel – Anton Nilsson

Mitt namn är Ludwika Broel Plater. Jag var en politisk fånge på Ravenbrücks koncentrationsläger mellan den 30 september 1944 och den 26  april 1945. 

    Den 10 augusti 1944 befann jag mig i mitt hem i Krákow med min man, Aleksey,  och två äldre vänner, Jan Krzysztofowicz och Fader Henryk Woroniecki. Henryk var en granne och befann sig i vårt hem efter polisens utegångsförbud medan Jan hade bott hos oss under ett litet tag. Det var trevligt. Att träffa gamla vänner och uppleva en stund utan det tumult som härjade stora delar av det tidigare lugna Europa var skönt. Föga anade jag att detta skulle bli min sista lugna stund på mer än ett år. 

    Vid ungefär klockan nio, i samma stund som Henryk avslutade ännu en av sina gamla rabalder från sin ungdom hördes en lätt klocka klämta från dörren och 3 silvergråa pistoler dök upp i dörröppningen, alla direkt riktade mot oss där vi satt i soffgruppen. Gestapo-männen som befann sig i dörren mannade, med en enkel gest, oss mot väggen i total tystnad. En tystnad så tung att vi kunde höra vad våra grannar i lägenheten ovanför prata, i total ovisshet om det grova intrång som drabbade oss, om deras nästa middag. Trots att inga bevis fanns, så kunde jag inte undgå tanken att våra grannar, våra vänner, visste vad som hände under dem då samtalet mellan dem gradvis blev högre och högre sedan Gestapomännen hade gått in i vår lägenhet. Varje dag i kanske tre år hade vi talats vid varje dag, antingen genom en enkel hälsning när vi möttes i trappan eller så språkade vi vid den närliggande marknaden. Tankarna om våra grannars inblandning fick dock vänta då en av männen återigen gestikulerade i riktning mot väggen. Efter ett par snabba steg befann vi oss med näsorna mot väggen och händerna över våra huvuden. Med pistoler mot våra ryggar, ansikten riktade mot väggen och svett rinnande ner för panna blev sikten över resterande delar av rummet begränsat. Ljudet av hur två av männen när dem letade genom rummet och lägenheten var tillräckligt för att ge en överblick av situationen. 

    Vi förstod redan från början att anklagelser mot Alekseys och min inblandning i Hemarmén (Armia Krajowa) var anledningen till detta intrång. En del människor, våra vänner, hade redan försvunnit spårlöst under nätterna.Efter Gestapo-männens genomsökning av lägenheten blev vi förda till fots genom staden till Pomorska Strasse där Gestapos huvudkvarter låg. Där togs allas nycklar till lägenheten och vi blev dirigerade till den första våningen i huset. I hallen på väg till kontoret, där förhören av oss senare kom att äga rum, stod män, men även några kvinnor, i handklovar med sina ansikten riktade mot väggen. Vi stod i denna position i vad kändes som evigheter, men i verklighet endast en halvtimme. Det som jag minns mest är den hemska hettan från vårvädret och hur Gestapofolket gick runt i kortärmade skjortor medan vi blev tvingade att utstå hettan i våra tunga ytterkläder. 

    Stunden för förhören kom. Först blev Aleksey intagen till förhör.  Efter femton minuter blev det min tur. Jag sattes vid ett bord mittemot en man som under en timmes tid underhöll sig med att leka med sin revolver och emellanåt rikta den mot mig och släppa på hannen. En officer kom in i rummet och började utfråga mig om personlig information. Självklart uppkom frågor om min inblandning i Hemarmén. ”Vilka aktioner inom Hemarmén deltog du i? Var befann ni er? Vem hjälpte er? Varför…hur…när…?” Fråga på fråga på fråga gav han mig. Jag nekade till allt. 

    Förhöret pågick i ytterligare en timmes tid.  Hungern började göra sig påmind och min fokus började försvinna. Mina svar blev osammanhängande och utdragna. Efter förhöret togs jag ner till entréhallen där flera fångar, inklusive Aleksey, stod med handbojor medan de läderklädda vakterna såg till att alla var helt tystnad. Strax innan avresan från högkvarteret fick jag och Alekseys ta farväl. Vi omfamnade varandra och bara stod där, med de tungt beväpnade vakterna som publik, i vad som kändes som en evighet. En av vakterna fick nog och ryckte loss oss från varandra och vi drogs åt separata håll. Transporten till min nya boning var en liten skåpbil för mig och 3 andra fångar, samt fyra vakter. Bilen stod redo och vi gav oss iväg. Det var nu som en känsla av hjälplöshet kröp upp längst min ryggrad. 

    Resan tog oss till Montelupifängelset. Där delades jag och de tre andra fångarna in i fyra olika celler. Cellen som jag blev tilldelad hade nummer 89 och låg på andra våningen av fängelset. Cellerna var indelade på ett sätt som gjorde att totalt sju stycken kunde bo och leva i dem. Fler än det skulle bli en omöjlighet, då endast sju stycken madrasser gjorda av hö och papper fanns i cellen. Trots den begränsade levnadsytan så slutade mina sju veckor i cellen med att 17 personer befann sig i cellen. 

    Den dagliga aktiviteten i fängelset bestod för det mesta av att krossa vägglös som fanns i cellen och gräva en spricka i väggen med utsikt över fängelsets innergård. Dag ut och dag in var jag ensam med mina tankar, då få av mina cellkamrater klarade av att föra någon konversation. De var redan nerbrutna av Gestapos förhörsteknik. Den fjärde veckan var första gången jag fick lämna cellen och gå ut på innergården. Det var även den veckan som förhören började. Kontrasten mellan innergårdens lugn och den spända miljön i förhörsrummen gjorde det hela värre. Förhören blev utdragna med samma frågor varje dag och mina tankar befann sig alltid i gårdens lugn. Tre veckor passerade förbi och trots att inget hittades under min undersökning och förhör så togs jag den 29 september 1944 till Ravensbrücks koncentrationläger. 

    Ombord på tåget som skulle ta oss till lägret fanns jag och 62 andra fångar. De flesta kom från Krakow och Nowy Sącz, och alla var kvinnor. Resan var outhärdlig, då transporten onekligen var gjord för boskap och inte ämnad för människor. De träplankor som omgav tågvagnen var glest ihopsatta och gjorde att den kalla september vinden enkelt kunde flyga igenom vagnen. Ett tiotal kvinnor satt under den mesta delen av resan ihopkurade i ett hörn för att hålla värmen. En morgon fann vi en utav kvinnorna ombord tåget död i ett hörn. Vi visste inte hur eller varför hon dog, men någon puls hade hon inte. Denna kvinna, som jag endast några timmar tidigare  hade pratat med, låg nu död framför mig. Döden hos denna kvinna fick mig att inse den bisarra verklighet jag nu befann mig i. Här var jag, en person från Krakow, i ett främmande land på väg mot ett läger som säkerligen skulle bli slutet för mig. Redan nu hade lägret tagit ännu ett offer. Ett offer som de läderklädda nazisterna kom att kasta på hög när vi anlände vid vår slutdestination, då hon inte var den enda som dog under resan. Jag minns hur jag började kvälja våldsamt och känna hur allt var hopplöst. 

    Under sex månader vid Ravensbrück blev jag förd från ett block till ett annat fem gånger. Jag blev även avlusad två gånger. Detta genom att vi blev skyfflade in i ett tält och tvingas klä av oss helt. Våra kläder blev kastade på marken, som var smutsig och våt eftersom det alltid fanns vatten på marken i tältet. Sjuksköterska som befann sig där stänkte pulver på våra kläder och det är hur hela operationen fungerade. (Pulvret hjälpte dock inte särskilt bra, lössen kom tillbaka bara några dagar senare.) Vi klädde snabbt på oss de nu smutsiga och våta kläderna som låg på marken. De två avlusningarna följdes också av en visit hos läkaren. Där tvingades vi att stå ännu en gång helt nakna framför läkaren, dock denna gång inomhus. Läkarbesöken var en av de få gånger som fångar tilläts att gå in i vakternas baracker. Det kalla klinkergolvet hos läkaren var täckt i ett tjockt, klistrigt lager. Vad det var fick jag aldrig reda på, vilket förmodligen var bra. Kännedomen av det hade förmodligen inte fått situationen att bli bättre. Läkarna som kollade oss gjorde detta snabbt. En överblick av kroppen var allt som krävdes för att se vårat “välmående”, iallafall vad de kände var tillräckligt för en fånge. En sjuksköterskor tvingade oss även att öppna våra munnar så att de kunde kolla i dem. En annan ville spärra upp våra ögon för att granska dem. 

    Under påsken 1945, 6 månader efter att jag anlänt vid Ravensbrück, började saker hända. Vakternas beteende började förändras och på påskdagen fick vi reda på varför. Svenska röda korset skulle befria oss. Den 25 april samlades vi alla utanför barackerna, våra namn blev nedskrivna, mat blev utdelad. Efter ett par timmar togs vi igenom Ravensbrücks portar för sista gången. Framför oss stod 32 bussar och ett flertal medlemmar från röda korset. Min sista resa från Ravensbrück började nu.

Anton Nilsson

© Katedralskolan