När de vita bussarna kom – Axel Hansson

Vita bussarna är namnet man oftast använder när man pratar om den räddningsaktion som svenska Röda korset genomförde i slutskedet av Andra världskriget, under ledning av Folke Bernadotte. Målet med aktionen var att hämta fångar från koncentrationsläger i Tyskland, bland annat Ravensbrück utanför Berlin, och sedan köra dem tillbaka till säkerheten i Sverige. De vita bussarna har sedermera blivit mytologiserade som en himmelsk räddning från helvetet på jorden, men har på senare år även fått motta kritik.

Bakgrunden till de vita bussarna var Nazitysklands invasion av Norge och Danmark den 9 april 1940. I samband med detta drog nazisterna igång massarresteringar av meningsmotståndare i de nyligen ockuperade länderna. De flesta hamnade i koncentrationsläger i Tyskland. För att hjälpa fångarna organiserades snabbt hjälparbete av bl.a. de norska prästerna Arne Bergre och Conrad Vogt-Svendsen i Hamburg. De skickade uppgifter om fångarnas tillstånd till den norska exilregeringen, som på så vis var informerade om skandinavernas situation i lägren.

I krigets slutskede uppstod frågan bland de skandinaviska regeringarna om vad man skulle göra med fångarna. Den norska exilregeringens första förslag var att låta dem sitta kvar i lägren till dessa blev befriade av de allierade styrkorna. De inblandade hjälparbetarna förkastade snabbt detta och vände sig istället till Folke Bernadotte, ordförande för Svenska röda korset, tillika kusin till den svenska kungen. Han blev genast intresserad och öppnade förhandlingar med chefen för SS, Heinrich Himmler. I februari 1945 blev ett 50-tal skandinaviska fångar frisläppta, som ett led i Himmlers önskan om fred med västmakterna. Efter ytterligare förhandlingar godkände även Himmler bussarnas färd ner till Tyskland för att hämta fångar i ett antal läger för att sedan samla ihop dem i Neuengamme, ett läger utanför Hamburg. Eftersom de allierade dominerade luftrummet över Tyskland valde Röda korset att måla bussarna i vitt med ett rött kors på så att bombplanen inte skulle missta dem för militära mål.

Det dröjde ett tag, fram till april, innan tyskarna tillät bussarna att börja köra fångarna från Neuengamme till Skandinavien. Vid det laget bestod fångarna av svenskar, danskar, norrmän och judar från hela Tyskland. Resan norrut var farlig, och vid ett antal tillfällen fick konvojen utstå flyganfall.

I lägret Ravensbrück utanför Berlin hade tyskarna internerat nästan enbart kvinnor. I april 1945 fick Bernadotte tillstånd att hämta alla skandinaviska och sjuka fångar i lägret och köra dem direkt till Danmark. Vid ankomsten till lägret gavs chefen för konvojen tillstånd att ta med uppemot 15 000 fångar från lägret, vilket han accepterade. När det började bli ont om plats på bussarna uppstod det kaos och nya konvojer fick skickas till lägret. Det tog nästan en hel månad innan alla fångar hade transporterats till Skandinavien. Detta var den sista aktion de vita bussarna hann med innan Tyskland den 8 maj kapitulerade.

De vita bussarna har hyllats som en stor humanitär insats, men har även kritiserats. Aktionens prioritering av skandinaviska fångar har ifrågasatts, och likadant Röda korsets förhandlingar med SS, där organisationens princip om lika behandling för alla klart bröts. Bussarna var även inblandade i en tysk fångtransport av franska och polska fångar, som ett villkor på att skandinaviska fångar skulle släppas.

Axel Hansson

© Katedralskolan