Ravensbrück – Izabelle Svensson

Det är bara sunt förnuft att veta att livet är orättvist. Jag, likt alla andra, vet detta. Dock kunde jag aldrig ana vad som skulle hända mig. Att jag skulle bli ödets offer. Och att inget gott varar för alltid. Jag lärde mig det den svåra vägen..

    Jag minns den dagen som om den vore igår. Det var en solig dag, inte ett moln så långt ögat kunde nå. Det var fridfull dag och det blåste 3 m/s, sydlig och varm vind. Men nej detta idylliska liv skulle snart vara över. Mina fridfulla dagar skulle bli som bortblåsta. För det var dagen jag blev bortförd ifrån mitt hem då mitt liv blev ett helvete på jorden. Jag levde ett fredligt liv som hemmafru i Stanisławów, Poland. I mitt mycket ljusa och fint möblerade hem bodde jag och min make, sedan ett halv år tillbaka, tillsammans under äktenskapet banderoll. Min man var politiker och en mycket viktig en. Det var ett trevligt liv när tyskarna började häkta politiker blev man lite rädd. Som fru till en högt uppsatt politiker var jag mycket utsatt när tyskarna kom till mitt hus. De tyckte om mina gardiner men det var inte tillräckligt för att de skulle låta mig komma undan. Jag tänkte att det inte var en stor grej men ifall jag hade vetat vad som skulle hända mig hade jag flytt utan en andra tanke. Men jag lät dem ta mig för jag trodde att de inte ville mig något allt för ont. Aldrig hade jag haft så fel.

    Den 11 November 1943 blev jag arresterad i mitt eget hem. Därefter väntade mig ett kort fängelsetid här i  Stanisławów. Som politikerfru hade jag mycket information om saker som tyskarna hade intresse i. De trodde att de skulle få information genom tortyr. Som den gång de lade mig med huvudet ner på en träbänk. Mina händer sattes i något som liknade en press som nästan krossade mina naglar. Detta var i en kombination av piskor som slogs längs min rygg. Det gjorde fruktansvärt ont. Trots smärtan vägrade jag avslöja något. Så dem lät mig gå. För den gången.

    Fängelsetiden var hård och när beskedet kom att jag skulle bli förflyttad till en annan mycket grymmare plats, fick jag panik. Min kropp klarade inte av tanken av Majdanek så jag svimmade och låg avdomnad under resan ditt. Jag hade ett litet hopp om att de skulle tro att jag var död och slänga av mig men de var inte så dumma som jag trodde.

    I koncentrationslägret Majdanek blev jag misshandlad igen. Våldsam misshandel blev min vardag. Slag i magen, slag i ansiktet som avslutades med en hård spark rakt i magen. Det var några av de sakerna de utsatte mig för. Jag kommer mycket väl ihåg den tid jag spenderade utslagen på marken efter arbete och tortyr. Det är svårt att andas när man ligger i smärta på ett kallt stengolv. 

    Jag kände ofta doften av bränt kött men det fanns inget kött i lägret. Den enda mat som fanns till oss var bröd. Bröd och vatten var det bästa jag åt. Och jag åt bara när de kände för det. Mestadels av dagarna var det blaskig soppa fylld av sand och rötter. Det mättade knappast någon och de som inte redan hade dött av arbete dog av hunger istället. Precis när jag trodde att även jag skulle dö av hunger blev jag förflyttad ifrån Majdanek. Min resa mellan Majdanek och Ravensbrück är som en otäck dröm. Det enda jag vet att det var ryssarnas fel att vi blev flyttade. Eller snarare deras förtjänst. Jag vet inte hur länge jag hade överlevt om jag inte hade kommit ifrån lägret. Regn är en annan av de få saker a jag minns av resan. Jag återkallar även ett minne av att någon jämförde molnen på himlen med nylagad maräng. Att den var fluffig och vitt men att regnet gjorde himlen grå istället. Jag har alltid gillat regn, men upplevelser, eller brist av, den gjorde att regn från och med den dagen gav mig en sur eftersmak i munnen varje gång de gråa molnen fyllde himlen. Jag tänkte ofta ,när regnet smattrade mot taket, att ifall jag kunde förtränga resan kanske jag kunde förlänga allt annat som hade hänt... Det kunde väl inte vara så svårt?

    Min barack i Ravensbrück var fylld av människor. Åtta människor på två sängar var inget ovanligt. När man bodde så trångt som vi gjorde, sprids sjukdomar oerhört snabbt. Ingen sjukvård eller medicin fanns heller. De som blev sjuka kunde endast vänta på dödens ljuva kyss.

    Det fanns lika mycket våld i Ravensbrück som i Majdanek. En av de jag delade säng med fick sitt öga utslitet av en av vakterna. Det är en konstig syn att se en blodig grop istället för ett öga. Hon behövde inte lida länge för någon dag senare dog hon. Helt ärligt var jag nog avundsjuk på henne. I en fånges ögon är död inget straff utan en frigörelse, en befrielse från den hemska tortyr som då hade blivit min vardag. Och jag hade det ändå bra här. Jag fick sitta och sticka hela dagarna istället för att arbeta och slita ute på gården. Dock tog ödet svängen till det värre. Jag förflyttades till en annan barack. Jag var rädd i början men rädslan försvann.En barack utan fönster. Utan ljus. Jag fann ro i mörkret. Det var trevligare att slippa se alla halvt döda människor som bara var tomma skall. De andades in luft och andades ut ångest. Det var smuts och ohyra överallt. Det var obehagligt. Jag valde att sova på det renaste stället jag kunde hitta.

    Stället jag sov på var en plats under ett bord. Det var kallt att sova där, men jag slapp iallafall slapp att sova tillsammans med sjuka, döende människor som hade slängt bort sin mänsklighet månader sen. Jag intalade mig själv att jag var den enda som hade förnuftet kvar och att alla andra var galna. För bara för att man leker med gafflar och pratar med döda kroppar är man inte galen, eller hur? Varför undvek alla människor mig undrar du? Tja de var galna eller hur? Alla de galna människorna dog men inte jag.

    Jag intalade mig om att ifall det någonsin funnits en Gud, fanns han inte längre. För aldrig skulle någon som hade behandlat mig så väl låta något så här hemskt skulle hända mig. Och jag hoppades i början av 1945 något skulle hända som gjorde tillvaron bättre. Och som ljuset i slutet på en mörk tunnel dök det upp något. Ja, det som dök upp var hopp! Någon hade kommit för att rädda oss, någon hade kommit för att göra oss till människor igen. Som duktiga små får följde vi de som hade kommit för att rädda oss. De gav mat och medicin och lyssnade på vad vi hade att säga. De var snälla människor som gav mig hopp om mänskligheten. Resan till det mytomspunna landet som kallas Sverige var inte alltför lång. Med mer än nog av mat var det rena paradiset särskilt i jämförelse med de platser jag hade spenderat mina tre senaste år på. Ingen våld, ingen tortyr. I den stillsamheten började jag nu tänka på min familj. Tato, mama, dziadku och min älskade make, var kan ni vara nu? Är ni kvar här på denna jord eller har ni uppnått en högre existensen? Ett liv fylld av Żurek och Bigos? En människa kan alltid drömma. Och ja, livet i Sverige var nog allt en dröm. Men mardrömmar är drömmar med. Och tiden som fånge skulle nog endast kunnas beskriva som en lång och dödlig mardröm. En mardröm som skulle kunna driva vem som helst till vansinne.

    Mitt liv i Sverige var stillsamt och jag fick ett jobb i Lund. Sakta men säkert började jag återhämta mig och jag fann en vän i en annan polska som bodde på samma gata. Vi pratade aldrig om det vi hade upplevt men vi båda visste att den andra hade upplevt mer eller mindre samma sak. Det kanske var för det bättre då jag var osäker på ifall jag kunde hantera sanningen. Att leva i förnekelse är helt enkelt bara enklare. Ibland hörde jag henne gråta men jag gjorde aldrig det. Jag var för mentalt stark för sånt.

    En tid senare blev jag tillfrågad av några människor att göra en intervju/vittnesmål om det jag hade upplevt. Jag åkte till Malmö där jag för första gången kunde berätta för någon om det jag hade upplevt. Det var som en tyngd hade lyfts ifrån mina axlar. Den som intervjuade förstod varenda ord jag yttrade. De visade så mycket medlidande och det kändes som om jag för första gången på många år hade hittat någon som genuint brydde sig om vad jag sa. Men smärtan, ja smärtan var förevigat som ett ärr på min hud. Nu och för alltid.

Izabelle Svensson

© Katedralskolan