Samhället i Ravensbrück – Hannes Martelius

    Eftersom Ravensbrück var ett arbetsläger vilade samhället på arbete och hård disciplin. Fångarna utförde arbetet under extrema förhållanden med mager kost och dålig hygien. Kraven var höga och något rättssystem fanns inte att vända sig till för den som ansåg sig vara kränkt av arbetsgivarna. För att samhället skulle fungera krävdes det arbetare som stod för produktion och hushållssysslorna, och för att arbetarna skulle göra det krävdes en beväpnad elit som upprätthöll disciplinen. När arbetarna dog i de extrema förhållandena var det enkelt att byta ut dem med nya fångar. Oavsett om man var kapabel att arbeta eller inte så gav SS-männen/-kvinnorna en inget val.

    Ravensbrück kan liknas med ett väldigt extremt aristokratiskt samhälle med en arbetarklass och en styrande minoritet. Det var dock inget oberoende samhälle, utan baserades på den tyska naziregeringens lagar och order. För regeringen var Ravensbrück en lösning på ”ras-problemet”, men för fångarna som arbetade där var det deras nya arbete, hem och liv. Många skulle aldrig få tillbaka sina gamla liv igen. Systemet var dock helt beroende av kriget för att kunna fortleva. När kriget tog slut tog fångimporten slut. den styrande soldateliten förlorade sitt stöd från Berlin, vilket gjorde att koncentrationslägren stängdes. Systemet byggdes aldrig för att bestå för en längre tid heller. Det var aldrig menat att dess invånare skulle leva tillsammans för flera generationer framåt. 

    I detta aristokratiska system fanns det två olika samhällsklasser; fångar och vakter. Officiellt var klasserna ”icke-arier” och ”arier”, alltså lägre stående raser och den högst stående rasen. Men även dessa klasser var uppdelade med olika status och det var överklassen som beslutade alla rangordningar. SS-männen hade en tydlig och strikt ordning med soldater och officerare. Fångarnas hierarki var näst intill lika tydlig, varje fånge hade sin egen identitet med nummer, härkomst och etnicitet. Tyskarna rangordnade nämligen även de ”lägre stående raserna” i olika stadier. Både hos överklassen och underklassen skulle det vara tydligt vad man tillhörde. Identiteten syntes på banden runt armen som varje individ var skyldig att bära.

    Den nazistiska ideologin hade en mycket viktig roll för samhällets struktur och uppkomst. Men det räckte inte med att acceptera ideologin eller att ens vara en hängiven följeslagare åt den för att få en säker plats i samhället. Dess grund var att människor var av olika värde, varav de högst stående raserna skulle få de bästa positionerna. Ingen annanstans i världen framstår denna typ av rasism så tydligt som i ett koncentrationsläger. Samhället kan mycket väl kallas för ett väldigt extremt slavsamhälle. Slavarna värderades inte främst för sin produktivitet, utan snarare för deras etnicitet. I andra fall anses slavar vara föremål och ägodelar, här var de parasiter. Parasiter som förpestade det tyska samhället och den germanska rasen, varför de fördes till detta separata samhälle. Här kunde de göra nytta åt det verkliga samhället Tyskland samtidigt som de succesivt dog ut. 

Hannes Martelius

© Katedralskolan