Sjukhusavdelningen i Ravensbrück – Einar Göransson

Den 13 september 1941 fram till den 25 mars 1945 tillbringade jag i Ravensbrücks koncentrationsläger. Jag fick beteckningen fånge nr 7454 och som många andra polacker tvingades jag att bära den röda triangeln och även P för politisch. Jag var nämligen en politisk fånge. Mitt namn är oviktigt men min historia och de mardrömslika upplevelser som jag fick uppleva i det jordliga helvetet som kallas Ravensbruck är betydelsefulla. Mina upplevelser skiljer sig dock från vad vanliga överlevare kan berätta om, eftersom jag arbetade som assistent på sjukhusavdelningen. Jag kan ärligt erkänna att mina händer ännu skakar när jag tänker tillbaka på vad jag har bevittnat under denna tid. Nazisternas brott i dessa läger är nu välkända och utfördes med en monstruös brutalitet som man hade kunnat hoppas på att den mänskliga naturen ej borde vara kapabel till. Den kliniska precision som ondskan antog i skepnad av det som skedde på sjukhusavdelningen var av en annan art än vad ondskan oftast är. Ondskan saknade galenskap och våldsamhet utan kännetecknades av precision och ett industriellt drag som kändes igen i de handlingar och brott som begicks i resten av lägret. Våldsamhet ersattes av en iskall och utstuderad sadism, som utövades i form av att dödliga injektioner och bisarra medicinska experiment utfördes på helt friska människor. 

   Även om jag kallar det en sjukhusavdelning och de inlagda för patienter var tanken att de inlagda borde botas långt ifrån läkarnas intention. De som tillfrisknade för långsamt  avrättades direkt med dödlig injektion(när man tänker på alla bestialiska sätt som människoliv togs i lägret så kan man faktiskt betrakta det som en nåd). Avrättningar utfördes av Dr Rosenthal och hans assistent Gerda Quernheim, även hon en politisk fånge (men från Tyskland). Många fick också dödliga injektioner för att frigöra plats i rewir (sjukhus- avdelningen) eftersom antalet sjuka ökade under årens lopp och platsen för dem blev otillräcklig. Därför såg läkarna till att periodiskt frigöra platser genom att göra sig av med patienterna. Redan kring 1942 såg jag transporter på runt tusen “sjuka”   De vars arbetsförmåga ansågs var av mindre värde,  oftast kvinnor över femtio (eller med någon annan påstådd nackdel som nazisterna ansåg skulle förhindra dem att arbeta effektivt) blev avrättade i gaskammaren. Deras kläder -  kjolar, skjortor och näsdukar som lägerfångarna bar, återvände två dagar senare i stora högar och klädesplaggen var delvis täckta i blod. Dessa  klädhögar var allt som fanns kvar av de nästan tusen människoliv som hade förspillts. Det var det sista som fanns kvar av dem.       

   Värre var det för dem som användes för medicinska experiment. Dessa experiment leddes av Dr. Gerhardt, professor i medicin, och Dr. Fischer vilka assisterades av Dr.Oberhäuser. Jag minns de kvinnor som kom med Lublin-transporten 1941. Alla som hade nummer 7600 och högre togs i förvar för att användas som experimentmaterial.  Eftersom jag arbetade i rummet bredvid kunde jag inte undvika att se vissa av dessa experiment. Jag såg när de gavs bedövningsmedel, jag hörde hur deras ben sågades itu, jag hörde deras stön av smärta och skrik. Jag var också närvarande vid dödsögonblicket hos flera av dem. 

Från 1941 till 1943, vilket var perioden då Gerda Quernheim var Dr. Rosenthals assisistent, fick inget barn som fötts i lägret överleva, Gerda Quernheim ströp själv de nyfödda barnen och kastade kvarlevorna i centralvärme ugnen för att bränna dem. Jag hade förstått hennes agerande bättre om hon var nazist, men ingen bindgalen ideologi fanns hos henne, hon bar ingen uniform och var en fånge liksom alla vi andra i lägret. Det är underligt att betrakta henne som en fånge och jag själv har mycket svårt att göra det.  Det var inte de enda brotten som jag såg henne utföra under Dr. Rosenthal. Jag hade flera gånger sett henne hjälpa Dr Rosenthal med att tvinga ned patienter som förtvivlat försökte undfly den grymma behandlingen. När patienten väl hade övermannades kunde denne bedövas för att experimenten lättare skulle kunna utföras. För mig är det obegripligt att människor vid sina sinnes fulla bruk kunde utföra dessa handlingar och leva med det. Vid ett tillfälle, som jag aldrig kommer att glömma amputerade de benet på en frisk ukrainsk kvinna. Efter amputationen gavs kvinnan en giftinjektion och begravdes snabbt utan att någon utom SS-sjuksystrarna fick se liket. Jag frågade mig ofta vad syftet med dessa medicinska experiment. Att människor så till den grad kunde avhumanisera andra människor så att deras känslor och smärta blev totalt likgiltigt skrämde mig. 

   Gerda Quernheim var dock inte den enda fången som hjälpte nazisterna att utföra deras illdåd. Dr. Winkelmann, som tidvis hade ansvaret för vem som skickades till gaskammaren, hade en politisk fånge från Schweiz, Carmen Mori, som hjälpte honom med att välja.  Hon rekommenderade alltid människor som hon inte tyckte om och vem som helst av fångarna kunde bli utvald. Även om hon var en fånge så var hon inte helt utlämnad åt fångvakterna och doktorerna som alla andra. Hon samarbetade med Gestapo och spionerade på dem som skötte lägret. På så vis var hon både under och över dem och alla fångar var rädda för henne. Som överlöpare var hon djupt hatad eftersom hon utnyttjade sin makt så ofta hon kunde. 

   En dag fick jag  se en lista som skulle skickas till Berlin, på listan stod namnet på 4500 kvinnor som hade dödats i gaskammaren. Jag lyckades se listan när jag arbetade som sekreterare för Dr. Percy Treite, lägrets huvudläkare som så många gånger förundrades jag över effektiviteten och det intryck av prydlig statistik som listan gav uttryck för. Det hade kunnat vara en lista över vilka som fick rösta eller förteckning över vilka som gick i en  viss skola. Om man inte kände till den fasansfulla bakgrunden till listan, så hade man aldrig gett den mer än ett förbigående ögonkast. Men jag kom att tänka på människorna bakom listan, på det unga barnet med livet framför sig. Jag tänkte på den gamla kvinnan som aldrig skulle få pusta ut efter en dags hårt arbete. Människors sista tid, som om de aldrig funnits, sammanfattad i en lista. 

   Under de sista månaderna i lägret när nazisterna endast hade för avsikt att döda så många som möjligt av oss, dog hundratals människor varje dag av hunger, utmattning eller tyfus. Jag fick order om att skriva dödsorsaker på kort i fångarnas papper. Jag såg aldrig de döda och skrev den dödsorsak som doktorn eller SS-sköterskan sa åt mig att skriva. Jag hade ingen aning om det jag skrev var lögn eller sanning. Det spelade heller inte någon roll för de döda. Efter att någon hade dött så kom lägrets tandläkare Hellbig och plundrade liken på plomber och guldtänder så att inte ett gram guld skulle gå till spillo. Ironiskt att en tandläkare, som i fredstid hade satt in guldlagningar i tänder, nu i krigstid tog ut dem. Jag undrade hur mycket guld man kan utvinna på detta sätt och om det verkligen var värt det.  Som brutala likplundrare stal de allt de kunde från den döda innan de slutligen släppte taget och lämnade över dem till den eviga vilan. 

   Efteråt slängdes de nakna liken i en hög utanför sjukhuset. De döda fick dock inte stanna där ostörda länge. Många togs till obduktionsbordet för att läkarna skulle kunna fortsätta sina studier. Kropparna fick dock ofta ligga så länge att råttorna fick sig ett rejält skrovmål. Kropparna var inte ens övertäckta med en filt, utan låg helt exponerade för omgivningen och vi fick alla att ta del av den brutalitet som de döda uppvisade. All värdighet förnekades de mördade. Det var som en scen ur en helvetesskildring att se dem förtäras av djur för att stilla deras aptit på kött.  Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna höra mussteg på vinden eller se en råtta utan att tänka på att samma råtta som smugit in i skafferier för att äta potatisar lika gärna kunde kalasa på ens lik. 

   När doktorerna ansåg att kropparna de hade använt hade gett dem det de önskade togs kvarlevorna till krematoriet och brändes.  Röken som ständigt pumpades upp ur de höga skorstenarna var fruktansvärd och stanken var sådan att jag inte kunde sova om nätterna. Det var en hemsk lukt som är otrevlig inte bara för själva luktens skull, utan för att varje sekund som luktsinnet registrerar den flyger tankarna till den sorg och smärta som fanns i dessa oskyldiga människors slut. Värst var det på natten när lukten gav upphov till minnesbilder från sjukhusavdelningen och offrens lidande. Jag önskade intensivt att deras bödlar skulle hamna i det helvete som borde vänta dem efter döden och lida i all oändlighet.

   Dessa är några av mina minnen från min fruktansvärda tid som sekreterare på Ravensbrucks sjukhusavdelning. Jag tror att den position som jag hade i lägret har hjälpt mig att få en större överblick av de brott som nazisterna begick i lägret. Kunskap och vittnesmål om dessa brott är av största vikt för framtidens människor för att sådana händelser inte ska kunna upprepas.  Jag sammanställde det jag mindes på begäran efter min ankomst med de vita bussarna till Sverige.  Minnena kommer alltid att leva med mig. 

Sammanfattning

Berättelsen är  baserats på en lägerfånges minnen. Min intention var att lyfta fram dessa medicinska experiment som utfördes till synes utan något vettigt syfte i lägren. Personen var kunnig och hade ingående kunskap om vad som hände vilket är mycket värdefullt för eftervärlden som vittne. Jag har baserat berättelsen på hennes ord men hennes tankar och reflektioner om det som skedde är ren fiktion. Denna metod är för att hjälpa läsaren att få en bild av de brott som begicks på Ravensbrucks sjukhusavdelning med en blandning av fakta och mer fiktivt skrivande. Jag ville ha en korrekt bild som ändå inte var alltför olidlig att läsa och därför gjorde jag på det sättet. 

Einar Göransson

© Katedralskolan