Skräcken för det okända – Christopher Haaland

Det var en regnig kväll jag hade precis klivit genom dörren till mitt hem. Rocken jag bar på var genomvåt och resten av plaggen var inte i något bättre skick. Väl hemma kändes det fort mycket bättre. Värmen strömmade från brasan och synen av brasan ingav en mycket ljuvlig känsla. Jag sjönk mjukt ner i den stora fåtöljen. Just som allt var stilla hörde jag ett högt bankade från andra sidan gatan. En man ropade något som jag inte förstod och sedan ett högt bankade igen. Jag kunde genast förstå att något var på tok, min puls ökade och jag började känna mig lätt yr, utan att veta vad som hade hänt hade min kropp reagerat. Sakta med darrande knän gick jag mot fönstret, hukandes för att inte synas flyttade jag sakta gardinerna. På andra sidan gatan tornade de gråa lägenhetsblocken upp. En truck var parkerad utanför, ljuset från månen gjorde att det gick att se vad som föregick på gatan. Till min förfäran såg jag tre män i uniformer som hade tvingat ut tre personer ur sitt hem. Det nästa jag hör är motorljudets försvinnande. Sakta började jag komma ur mitt chocktillstånd. Jag som stod förstenad vid fönstret för några sekunder sedan noterade jag att alla var borta. Som en overklig dröm vände jag sakta om och gick till fåtöljen igen. Där satt jag nu, tom på tankar. Det var svårt att ta in vad som hade utspelat sig den senaste minuten. Vad skulle man tänka på? Familjen som hade stått ute på gatan kände jag mycket väl. Att jag aldrig kom att se dem levande igen visste jag också, i denna stad var man mycket medveten om vad tyskarna gjorde med politiska motståndare.

Deras familj var precis som jag politiska motståndare till NSDAP. Jag och dottern i familjen brukade dela ut flygblad på kvällarna. Vilket innebar en stor risk, men Nazisternas erövring av polen var inte populärt bland oss ungdomar. Med gråt och rädsla hade jag utan att märka det sjunkit djupt ner i fåtöljen och somnat.

Ett högt knackande hördes från dörren utifrån hallen. Min trötthet försvann, musklerna krampade men i samma sekund som rösten från en bekant hördes försvann all oro. In genom dörren kom min förtvivlade korridors kompis. Jag såg att hon hade sprungit, hennes ögon var även halvt tårfyllda. ”Spring vi måste ta oss härifrån”. Jag tog på mig skorna och började rusa ut i korridors trappan. Halvvägs ner för trappan hördes hur flera bilar rullade in på vår gata. Hastigt greppade jag min väninna. En snabb ordväxling och sedan tog vi kursen mot taket. Halvvägs upp för trappan hörs en iskall röst skar genom korridoren ” Halt oder ich schieße!” löd det högt och tydligt. Allt stelnade och ingen förmådde att röra sig. I min förfäran ser jag hur flickan bredvid mig inte ger några tecken på att stanna. Jag hann inte ens röra min läpp innan ett öronbedövande ljud ekade genom korridoren. Inte ens ett skrik kom från flickan framför mig, hon bara stupade framlänges i trappan och blev liggandes. Allt brast inom mig, spyan välde fram och mina ben skakade, samtidigt kände jag en varm kletig vätska vid min vänstra kind. Ett hårt tag vid min axel bröt min förstelning. Min blick möttes av ögon så kall och rå att den genomborrade min själ. Mannen med de kända ögonen knuffade mig motvillig mot den svarta parkerade bilen. Kommer jag att överleva, det var den enda tanken som gick genom mitt huvud.

Resan var lång. Med blicken fäst genom rutan ser jag hur vi passerar gråa, stela, mörka lägenhetsblock. I vissa av ingångarna var det krossade rutor och insparkade dörrar. Sedan stannar bilen, två SS män kommer, ett obegripligt mummel mellan vakterna hörs, sedan rycker den ena upp bildörren och beordrar att jag ska kliva ut. Med darrande ben går jag genom grinden som är bevakat med taggtråd och vakter. Innanför fanns det flera block med galler för fönsterna. Blocken såg så dystra ut i det gråa vädret. Jag kände tydligt kårar längs med ryggraden. Slutligen var jag framme vid en cell, vakten öppnade den och knuffade in mig. Det enda som fanns där var en hink, en träsäng som liknade en rutten bänk. Till min förvåning var jag inte ensam. I det mörka hörnet befann sig en flicka i 13-årsåldern. Man såg hur fuktiga hennes ögon var. Det gick inte beskriva smärtan i hennes blick, på högra sidan av ansiktet hade hon ett enormt blåmärke.

Efter några ordväxlingar visade det sig att flickan vara en polsk jude. Hennes öde kände jag mycket väl till efter alla rykten som hade spridit sig den senaste tiden. Ingen i staden hade missat att judarna hade tvingats in i ghettot, samt att SS-soldater hade genomfört rensningar i de judiska kvarteren.

Och så var det min tur. En vakt klev in och förde in mig in i ett förhörsrum. Rummet var lite större än ett vanligt sovrum. Längre bort satt en man framför ett bord med några dokument, i andra sidan av rummet i ett hörn stod en liten trästol. Mannen talade flytande polska och bad mig snällt att sätta mig och jag lydde. Min rädsla hade nått sin höjdpunkt, jag nästan svimmade. Men förhöret var betydligt mer betryggande än vad jag hade förväntat mig. Mannen i rummet bjöd till och med på cigaretter och efter några ordväxlingar kände jag mig lugnare. Mannen i rummet hade nu börjat ställa frågor. Till en början var frågorna på en personlig nivå, men ju längre tiden gick desto skarpare blev de. Han ställde frågor om mina politiska ställningar. Jag gjorde allt för att behålla lugnet som hade funnits för ett tag sen. Det var omöjligt. Kväljande känslor tog över, förhörsmannen bara fortsatte med frågor som jag besvarade med lögner. Förhöret hade kommit till en punkt då förhörsmannen hade fått nog. Han klev upp från sin stol. Med bestämda steg närmade han sig utgången från rummet. ”Du kommer att få ångra att du inte erkänner” med dessa ord lämnade han mig. In klev istället två vakter. De släpade mig till en cell som var helt tom.

Tiden i cellen gick långsamt. Man kunde knappt sova eftersom magen var tom. Ingen vakt hade dykt upp under dagen. Först efter andra dagen kom det SS-män som hämtade mig. Jag blev på nytt förd till ett nytt rum. Till min förskräckelse insåg jag att det var en tortyrkammare. Jag bestraffades med åtta slag.

Under de följande dagarna satt jag och några andra i en cell. Vi delade våra upplevelser som hade inträffat de senaste dagarna. Historierna var mycket hemska, speciellt en historia där en kvinna hade fått sin käke krossad samt 14 tänder utslagna. Efter en vecka i fängelset blev vi transporterade med tåg till Ravensbrück. Under tre dagar såg jag hur kroppar blev utslängda. Hygienen och lukten i vagnarna var mycket dålig. Många blev sjuka på vägen, människor spydde och andra gjorde sina behov.

Synen av barackerna och människorna var värre än väntat. Det fanns kvinnor som var så smala att man såg deras ben. Barackerna var även överfyllda. Det var omkring 1000 fångar i en barack, förhållandena var extremt dåliga, sängarna som var gjorda av trä hade blivit ett hem för insekter. Det saknades toaletter, vilket ledde till att vissa kissade inomhus under nätterna. Jag fick fort lära mig att det fanns hierarkier mellan fångarna. De som hade befunnit sig längst tid på lägret hade flera fördelar, t.ex. fick de sova längst upp. Detta var mycket avgörande då hygienen var så dålig att det gällde att försöka att hålla sig borta från sjukdomar.

När det gällde arbete, delades vi upp i olika grupper. Några jobbade i köket medan andra arbetade med att bygga hus eller vägar. Jag var en av de yngsta och placerades i gruppen där vägar skulle byggas. Dagen började redan vid 06:30 och senare under dagen fick vi en timmes rast. Under arbetets timmar bevittnade jag hur ett par personer blev brutalt misshandlade för att ha arbetat för långsamt. Min rädsla för att bli slagen var så stor att den gav mig adrenalin, vilket gav mig styrka.

På nätterna hörde vi skjutningar på innergårdarna. När jag vaknade såg vi liken. Vi fick släpa bort dem. Jag hörde ofta hur fångarna blev straffade med flera slag, och deras skrik hördes tydligt från barackerna. Ofta hörde vi historier om att fångarna svimmade innan straffet var verkställt. Som lösning hällde väktarna vatten över fången så den vaknade och sedan fortsatte misshandeln. Men det värsta av allt var att vittna avrättningar. Ibland blev vi utkallade av SS-soldaterna för att se tiotals personer bli arkebuserade.

Ravensbrück hade blivit en plats för hopplöshet, liv eller död ”vad spelade det för någon roll”. Alla sju dagar i veckan var de samma, arbetsuppgifterna hade ändrat sig minimalt. Det gick månader och år ny ansikten dök upp andra försvann, jag frågade ofta mig själv hur jag hade lyckats överleva. Leva och leva, jag hade gått ner över 10 kilo, mager och benig hade jag blivit vilket försvårade för arbetsuppgifterna. Att varje dag kunde bli min sista var en ständig tanke men den bekymrade mig inte utan den gav mig istället en känsla av liv, ju närmre döden du vandrar desto mer levande känner du dig.

Det hade blivit vår igen, året var 1945, flera fångar hade förflyttats västerut. Rykten hade spridit sig att krigets slut närmade sig. Trots detta var förhoppningarna om att överleva väldigt liten. Det hade ryktats sedan början av februari att en gaskammare hade byggts. Fångarna i Ravensbrück hade dessutom ökat markant eftersom flera koncentrationsläger i öst började evakuera fångarna till Ravensbrück. Den kraftiga ökningen av fångar bidrog till svält och sjukdomar. Maten räckte inte till, vilket betydde att de svaga inte fick någon mat. Ravensbrück hade blivit ett fullständigt dödsläger vid det här laget, dödssiffrorna hade ökat våldsamt det här året. Just som jag satt i baracken en morgon och tänkte om att varje dag kunde bli min sista hörde jag de två bästa orden någon sin ”Svenskarna kommer”. Alla fångarna som hade möjligheten sprang till porten. Flertals vita bussar med röda kors syntes. Till min förvåning och till min glädje vittnade jag hur SS-soldaterna släppte genom dem. Jag som var en av dem som var närmast porten av ca 30 000 fångar, lyckades få en plats på bussarna. 8 april var ett datum jag kommer alltid minnas, utmattad och svulten satte jag mig på bussen. Jag fick en kort läkarundersökning och sedan serverades lite mat. Med känslan av trygghet somnade jag på bussen.

Christopher Haaland

© Katedralskolan