Vägen genom mörkret – Johan Larsson

Att vandra genom mörkret utan något ljus eller hopp. I den situationen måste man finna ljuset finna hoppet för att kunna fortsätta vandra den allt för mörka vägen. 

    I denna text kommer ni få följa en liten flicka och hennes mörka vandring från Polen till Ravensbrück. Flickan i denna historia är 10 år och hennes liv är som vilken annan flickas liv vid en ålder av 10. Hon går i skolan, hon leker med hennes vänner och hon har en familj som älskar henne. Men allt detta kommer ta slut när datumet blir 1 oktober 1939. Skolan stängs ner, vännerna tvingas på flykt och familjen tvingas tigga för att överleva. Att tänka sig att en liten flicka på 10 år ska tvingats leva av tiggeri är en främmande tanke i dagens Sverige men för flickan och för många andra även idag är detta en realitet. Att tigga innebär även att leva på andra människors medmänsklighet och deras kärlek, en kärlek som måste existera för att livet ska fortsätta. Även när mormor och morfar dör under flykten från tyskarna fortsätter kärleken och hoppet ge henne ljus under denna mörka vandringen. Flickan och mammans vandring kommer leda dem tillbaka till deras förra bostad där mord och våldtäkt blir det normala. 

    Normaliteten kommer att brytas en kväll då några försiktiga knackningar hörs från hallen. Det var inte de kraftiga tyska soldatknackningarna, det var en väns knackningar. Pappa var hemma, pappa var hemma, hemma med kärlek och ljus för att ljusa upp den mörka tunneln. Dagar går med värme och hopp, men en natt hörs återigen knackningar. Denna gång var det inte varma och kärleksfulla knackningar, utan knackningar av hat. Öppna öppna skreks från andra sidan av dörren och flickan och hennes familj kunde inte göra annat än att öppna. Fem tyskar soldater stormade in genom dörren och flickan kan inte göra något annat än att titta på när hennes pappa blir misshandlad och mamman våldtagen. Inte ens flickan lämnas oskadd och nu väntar en lång resa ensam till ett kvinnofängelse långt bort från vänner och kärlek. Hon blev förd dit för att hon var en politisk fånge, för att hennes pappa försvarade sitt land. 

    Ingen förstår varför hon är där. En man som skulle bli förhörd kunde inte se hur en 11 årig flicka kunde vara politisk fånge. Han kommer sedan få benen sönderslagna för att han inte kunde ge tyskarna den information de krävde. Om de slog sönder honom vad kommer de då göra mot en liten flicka? De frågade henne om vad hennes pappa hade gjort som partisan. Men vad kan en 11 årig flicka om trupprörelser defensiva fästningar och antal trupper? Svaret är ingenting men de tyska soldaterna brydde sig inte och flickan blir slagen, sparkad och kastad i en cell med andra kvinnor. I detta kvinnofängelse kommer hon att sitta ensam med bara hoppet kvar om att få träffa sin familj igen.  

    Men till mamma och pappa kommer hon inte färdas år 1940. Istället kommer hon att föras till en tågstation för att de skulle flytta kvinnorna till ett läger där de skulle få arbete. Arbete lät bra i flickan öron, jobb betyder lön och mat. Men någon lön får man inte som politisk fånge i Nazityskland och maten överlever man knapp på. 

    I lägret tog de ifrån flickan allt. Det enda hon fick ha kvar var ett silverkors hon fick som konfirmationsgåva. De fick stå och vänta i flera timmar i det kyliga vädret tills de blev förda till en barack, där flickan skulle sova i 5 år. Varje morgon gick hon och alla andra upp för att slita i fabriken. Det var en lång väg till fabriken. Varje morgon gick hon. Marscherade man inte i perfekta rader blev man straffad av vakterna. De marscherade i snö, regn och solsken. Vädret spelade ingen roll, jobbet skulle utföras. I fabriken jobbade även civila tyskar som tittade på och ignorerade tortyren fångarna blev utsatta för. Ingen av arbetarna gjorde någonting för de visste att det var strängt förbjudet att interagera med fångarna. En man såg den lilla flickans hårda slit i fabriken, han såg att hon var undernärd, sliten och utmattad, men han visste inte hur han skulle kunna hjälpa den lilla flickan. Mannen observerade flickan ett tag, till han insåg vad han kunde göra för att hjälpa henne. Nästa dag när flickan stod vid maskinen, som hon arbetade vid, kom mannen som vanligt och hämtade ammunitionen som flickan hade tillverkat. Fast denna dag lämnade han även en potatis. En potatis må kännas som en liten gåva, men för den lilla flickan var det en gåva som inte ens kunde mätas i guld. Även i ett läger som Ravensbrück existerade fortfarande medmänsklighet och ljus. Men trots kärleken hos denna okända man fortsatte plågorna dag in och dag ut och ingen väg ut fanns för den lilla flickan.

    Åren kommer fortsätta med de dagliga marscherna från och till fabriken och den lilla flickan som en gång var 11 kommer nu att vara 12. Vad gör man i situation om du är en flicka på 12 år. Du dör om du flyr, du dör om du säger emot, du kommer att dö om du fortsätter att lyda order. Det enda som kan lysa upp ditt liv är hoppet om frihet när allt annat redan är borta. Men även hoppet sviktar när man slavar inför en tillsynes ostoppbar kraft. Enda vägen ut är döden. Det elektrifierade taggtrådstängslet var en vanlig väg ut ur helvetet som är Ravensbrück. Detta skulle ha varit slutet även i denna historia. Flickan tänkte hoppa och ta sitt eget liv. Inget fanns kvar att leva för. Hon tänkte göra det på samma sätt som alla andra. Hoppa när man stod och väntade inför marschen till fabriken. Hoppa och göra slut på lidandet, göra slut på det onda och få träffa sin mormor och morfar igen. Men denna historia tar inte slut här för flickan blir stoppad av en äldre dam. Denna dam fick rollen som mamma för många av de unga i lägret. Hon berättade sagor, hon hjälpte dem ,men framför allt så bringade hon kärlek och ljus till de unga i lägret. Det var det ljuset som fick ungdomarna att fortsatta leva och inte ge upp och dö.  Kampen att få den lilla gnistan av hopp att fortsätta lysa var den viktigaste kampen för alla i lägret. 

    Denna lilla flicka kommer snart att bli flyttad till ett nytt läger där hon får arbeta tungt tills dagen då de allierade bombade fabriken och hon kunde fly. Att lyckas fly från mörkret och fasan lyckades denna flicka göra och nu är hon bara ett steg från att komma hem igen. Med en vän åker de igenom Tyskland och undviker vakter för att nå målet Łódź. De hade klarat det, de var nästan hemma hos de personer som älskar en. Bort från vägen som har torterat henne. Hon har börjat vandra på en väg av ljus och värme. Utanför dörren på familjehuset står flickan och hon öppnar dörren för att stiga in. Där inne väntar inte ljus och kärlek, utan en tysk familj en familj som genast ringer polisen och flickan blev även slagen. Vägen som flickan trodde var bruten. 1944 är flickan tillbaka i Ravensbrück. 

    Dagarna blir till månader och månader blir till år. Livet fortsätter i lägret och flickans krafter minskar för var dag, men hon överlever. Döden lurar alltid bakom hörnet och döden kommer flickan nära när hon står i toalettkön. Hon blir tillsagd av en kvinnlig vakt. Hatet mot tyskarna hade vuxit och vuxit och under detta tillfälle släpptes hatet löst. Flickan skriker på lägervakten och lägervakten står där i chock. Hon frågar andra fångar och vad den lilla flickan skrek. Apa, hon kallade dig en apa, svarade en av fångarna. Flickan blir genast förd till ledaren av lägret där hon blir slagen, sparkad och kastad i en mörk cell. Ensam i mörkret inget ljus, inget hopp att kunna fortsätta arbeta och överleva. Hon blir lämnad där i dagar till och med veckor. Den exakta siffran är inte känd, men när hon kommer ut ur den mörka och ensamma cellen blir hon uppvisad för alla fångar. Hon blir ett exempel på vad som händer när man säger emot vakterna. Vännerna försöker läka såren som lägervakterna har skapat men såren kommer aldrig läkas och ljuset är snart borta. 

    Men vägen kommer inte sluta här, vägen är lång och besvärlig för alla som vandrar och vandrade den. Bara de personer som kan hitta det inre ljuset kan överleva vägen. Än idag existerar personer som vandrar i detta mörker, människor som inte ser sluten av vägen, men fortfarande vandrar de för det är det enda alternativet som finns kvar. 

    Skadorna flickan fick gjorde det svårt att äta, svårt att arbeta och svårt att överleva. Flickan försöker fortsätta kämpa för överlevnad men, ljuset håller på att slockna och flickan blir bortförd till en barack där bara död och lidande existerar. Gaskammaren är bara någon meter därifrån. Varje gång folk kom in i baracken bad flickan till gud att de skulle välja henne, men det är inte lägervakter som hämtar flickan utan svenskar. De vita bussarna hämtade flickan och förde henne till Sverige där hon långsamt återhämtar sig. Men det är inte ljuset som återhämtar sig utan ett mörker. Alla tyskar var nazister, det tyska språket var ondskan själv. När en tysk kvinna frågade henne varför hon hatade tyska, trots att de inte hade gjort någonting, förstod hon inte, för att hat var det enda som fyllde vägen. Att återigen finna ljuset kommer vara den svåraste uppgiften i flickans liv. Det kommer att ta lång tid Flickan är inte längre är en flicka, utan en kvinna som försökte hitta varje lösning för att finna ljuset. Hon kommer gifta sig, gå i terapi men mörkret vilar över deras lugna hem. I slutändan kommer det inte vara de vita bussarna som räddade flickan, utan hennes man som hjälpte henne att återfå det hon förlorade under den långa tiden i Ravensbrück. Det var kärleken, medmänskligheten och framför allt glädjen han återfann hos henne. Vägen blev återigen ljus och mörkret tvingades tillbaka till den platsen den kom ifrån, och hatet för tyskar försvann. Idag har kvinnan förlåtit alla som höll henne fången. Hatet får inte ta över ditt tänkande och ditt sätt att leva utan, det enda som får göra det är kärleken glädjen.

Johan Larsson

© Katedralskolan